Festivalsommar!
Jag kollade precis på nätet om ett av mina favoritband, Five Finger Death Punch kommer att lira något i Sverige i år, eftersom jag gärna skulle se dem live.
Tydligen så spelar de bara på Bråvalla i sommar, vilket går fetbort av en anledning, och nu ska ni få höra (läsa) vilken.
Jag foraktar å det djupaste allt som har med festivaler att göra. Kalla mig gammalmodig om ni vill, men det är helt enkelt inte min grej. Inte ens över dagen - festivaler.
De få gånger jag deltagit i dessa små påfund av Satan har min upplevelse varit följande.
Innan man ens kommer in genom portarna möts man, redan flera tiotals meter ifrån, av en påtaglig doft av urin blandat med pubertetssvett. Detta har orsakats av den del av besökarna som har svårt att klara av gå de 50 metrarna till närmaste bajamaja och väljer att uträtta sina behov i närmaste buskage eller mot en lämplig husvägg.
Insläppet är alltid förvirrande. Människor kommer i klungor om 4-8 stycken. Ställer sig i kön och med mobilerna i högsta hugg börjar leta efter sina borttappade kompisar som förmodligen står i något buskage. Ju närmare ingången gänget kommer desto mer panik uppstår för att samla "flocken", som inte alls vill bli samlad. Sedan är det alltid någon som varit "smart" och stoppat undan sina biljetter på något smart ställe i botten av packningen och tvingas att packa upp hela tältet, packningen och förnödenheterna, hitta biljetterna i botten och samtidigt upptäcka att man glömt skithuspappret.
Väl inne ser det olika ut beroende på vädergudarna. Ibland har arrangörerna haft en avsikt att dränka folk genom att placera festivalen i en dal som vid regn snabbt förvandlas till ett jättebadkar av vatten och gyttja. Om det dessutom åskar blir folkmordet ännu mer effektivt när blixtnedslagen lätt förvandlar festivalomådet till norra Europas största barbecue.
Vid vackert väder är dock festen ett faktum och olika grupperingar av besökare kan urskiljas i den glada folkmassan.
Någonstans, oftast ganska nära ingången har vi festarna. De är egentligen inte här för musikens skull, de är här för att festa. Att de har sina tält 300 m bakom närmaste scen har ingen betydelse, bara ölplattorna är på plats. Dessa individer är oftast utslagna och ligger i en hög i tältet redan innan Sara Larsson hunnit trä på en enda kondom på fötterna.
I någon skuggig del av festivalomrädet hittar vi gotharna. På det stället blir allt monokromt, det annars färgglada folket blir svart-vitt och skiftar mellan blekhyade ansikten insmetade med solkyddsfaktor 86 och kläder uppsydda som exakta kopior av någon vampyrs mormors fasters kappa minus spindelnät. De små liven kissar på sig varje gång Ville Valo smeker sig själv över brösthåret och börjar fortplanta sig så fort de hör första pianotonerna av My Immortal.
I ett annat hörn har vi haschtomtarna. De finns bara där, de vet inte själva varför, de kom hit för att lyssna på Rob Zombie men det har de glömt. Någon i gänget kommer ibland på syftet med deras vistelse på området, bara för att 3 sekunder senare glömma bort det.
Festivalarrangörerna brukar hitta dessa individer i samband med städningen några dagar efter avslutningen, undrandes när festivalen ska börja.
Någonstans mitt i eller nära toaletterna har vi gammelgubbarna. Dessa har lämnat sina förortsfruar med barnen för att åka på festival med sina gamla polare från högstadiet. Det är mer en ursäkt för att komma bort hemifrån. Dessa herrar har inte ens hört talas om 97% av banden som spelar. De minns och diskuterar gärna mellan klunkarna av sin Lapin Kulta hur de minsann förlorade oskulden till Rush i baksätet på sin Volvo 240, någon gång runt Midsommar 1983.
Det hela blir bara kaos när det smälts ihop till en enda lergryta. Själv vill jag mest fokusera på musiken och vill välja själv vilka jag känner för att lyssna på, utan lergrytan, utan urindoften, utan den härliga odören av välta bajamajor, utan trängsel, utan spilld öl, utan ovälkomna besökare i tältet.
Fan, jag kanske börjar bli gammal...
This is Tellus calling.... Good night for now....