Saknaden

Som så många gånger förut täcker mörkret för mina nyputsade fönster. Liksom en ogenomtränglig, matt lackfärg utestänger den vinden utanför för att samtidigt tillfångata mina tankar, utan minsta avsikt att släppa dem fria.
Välavvägda gitarrtoner i Fish's "Cliché" påminner mig om livets skrattretande perfektion. Allt är på sin plats, allt är som det ska vara, allt är ödesbestämt men fullt påverkbart. Ödet kanske helt enkelt bestämmer sig för att låta oss påverka vår framtid?

Jag känner en mörk, matt saknad. I sina marinblå färger ger den sig tillkänna, retas och stryker sig mot mina fötter som en tät skugga för att sedan täcka hela min uppgivna kropp.

Saknaden kryper ner i sängen bredvid mig, tätt intill, lägger sitt huvud på min axel och sitt varma ben över mina, alltid kalla fötter. Hon lägger sin hand i min, för att känna sig extra trygg.
Hon berättar om alla hennes drömmar, drömmar som krossats till stoff och drömmar som kanske, bara kanske, någon gång går i uppfyllelse.
Hon delar med sig av sina tankar om allt, livet, döden, lyckan och tillsynes oviktiga saker som färgen på månens strålar som precis börjat dansa mot vårt fönster.
Glatt börjar hon prata om allt det vi kommer att göra de närmaste dagarna och hittar något vackert, något värt att längta efter i varenda ärende, varje besök eller utflykt.
Hon lyssnar intresserat på mina innersta tankar, glad över att få vara med i varenda litet scenario som utspelasi min bakhuvudsteater, lycklig över att få vara med i alla mina tankar.

I det svaga ljuset kan jag skymta hennes livfulla ögon, lika nyfikna på allt det nya som jag. Hon blundar och generöst delar med sig av sin värme. Jag njuter av hennes mjuka hand, av hennes röst, hela hennes närvaro och håller om henne så som jag aldrig hållit om någon förut.
Våra ögon sluts sakta på väg i drömmarnas land, våra själar smälter ihop för en kort sekund och kysser varandra, lyckliga över att ännu en gång få vakna i varandras armar.

This is Tellus calling.... Good night for now....

Dansföreställningen

Åren flyger förbi oss, som gråa sidentrasor med stänk av insprängda mönster i alla möjliga färger. Ibland stannar de till på axeln, viker fram framför ansiktet och gör sig extra minnesvärda för att sedan nonchalant glida ner över bröstkorgen och ner på våra nyputsade skor, ligga kvar där i några sekunder, som en vällagrad eftersmak och sedan svepas iväg i glömskans vindpust.

Vissa av trasorna täcks av mörka, markanta mönster, som genom sin patina påminner om deras hårda existens. Andra innehåller färgklickar av lila vemod, orange oro för framtiden, grönt hopp, blått lugn och röd passion, med små stänk av vit oskuldsfullhet.

Medan trasorna dansar runtom oss och försöker få med oss i livets rytmiska ryckningar kan vi lättare förstå meningen med hela denna divina föreställning.
Varje liten tyglapp, varje stuvbit, varje bortnoppad tråd ger oss nya insikter, om livet, om tiden, om oss själva.

Man ser tillbaka på de rastlösa unga åren, då ingenting spelade någon roll, då man levde för dagen och hade hela världen inför sina fötter. Allting man drömde om, allt man önskade sig skulle lösas i framtiden, på ett mirakulöst egenhändigt sätt. Man hade fel.

Man sneglar på trasorna som är broderade med dubbelsiffriga nummer och börjar med siffran 2. Åren då man var hungrig efter allt, man ville se världen, man ville arbeta, man ville festa, man ville knulla, man ville hitta på saker som ingen annan gjort förut och testa allt! Och det fick man!

Mot slutet av flygföreställningen möter man de något tyngre, mer gråa och slitna trasorna som mer försöker ta sats från marken och fånga de starkare vindpustarna. De broderade 3:orna glänser i hörnen och är inte helt olika 2:orna. På dessa skarvbitar skymtar man fortfarande samma hunger, samma nyfikenhet, samma rastlösa beslutsamhet om att ingenting någonsin ska få bli slentrian! Tyvärr fungerar det inte lika bra som på de blankare trasorna.

Av alla dessa tygstycken som fladdrar förbi och bjuder upp till dans lär man sig något, man lär sig att ingenting kommer någonsin lösa sig av sig självt om man nte kämpar för det, man lär sig att nyfikenhet och framtidshopp lönar sig oavsett hur många nitar man åker på och hur många nyttiga misstag man än begår, man lär sig att nitarna blir fler och fler ju fler trasor som fladdrar förbi och vissa av dem är helt täckta av trögflytande svart tjära, man lär sig även att på något oförklarligt nyfiket sätt ständigt spana efter vad nästa tygbit har att säga.
Kanske är den grönrutig, kornblå eller beprydd med blodröda blommor?

Livet är ju trots allt bara en enda dansföreställning....

This is Tellus calling.... Good night for now....

Berättelsen om Jutte

Det här är en ganska kort och tillsynes helt onödig berättelse om Jutte. Den hamnade på denna lilla sida av ren slump, den var egentligen menad att sättas i tryck, som en bok, eller i bästa fall bokserie som i framtiden skulle inbringa den falskt blygsamma författaren offantliga summor med pengar, jorden-runt-resor, sexuellt umgänge med tvillingar på offentliga platser samt obegränsade mängder med Valrhona-choklad.
I lagom tid för att hinna undvika ovanstående vansinne insåg författaren att berättelsen i sin helhet led av akut brist på trollstavar, spetsiga hattar, små, fula, runda jävla glasögon samt brinnande-vagina-liiknande ögon i toppen av svartoxiderade torn innehållande små, skäggiga män i nattlinnen.

Just på grund av dessa små brister avbokades det ultrabilliga tryckeriet i Polen och planerna på ett färgglatt omslag gick i kras, vilket ni, ja, just ni, bloggens läsare kan vara glada för (era snåla blodsugare... hihi...).

Ja, och vem är då Jutte? Han heter ju egentligen inte Jutte, det är bara en förkortning för Juventus den IX Adolf, vilket är hans fulla, eller i alla fall minst salongsberusade namn.
Jutte är dock en alldeles lagom lång förkortning, särskilt med tanke på att författaren inte har någon större lust att skriva ut ovanstående 21-bokstävers harang varje gång Juttes namn ska nämnas.

Jutte är en lagom lång, något bred individ i sina bästa år. Han lever ett stilla liv i sin luftiga lilla etta i storstaden. Han har en innehållsrik utsikt över omgivningen och försöker njuta av tillvaron.
I hela hans liv har han inte behövt göra så mycket. På sistone har han till och med börjat fundera på om meningen med hela hans existens är just att bara finnas till.

Juttes stora intressen är få men intensiva. Till de största hör promenader i lägenheten samt spenat.
Till hans stora lycka får han bejaka och utöva sina intressen dagligen då han får besök av Dr Andersson.

Doktorn och Jutte har känt varandra i hela Juttes liv och blivit goda vänner genom åren. Man kan säga att Jutte jobbar åt doktorn, i alla fall på sätt och vis. För sina insatser brukar han få mat, mest sallad och morötter, men ibland även gurka, majs samt en och annan ostbåge.
För all denna obegränsade flod a god mat behöver inte Jutte göra så mycket. Doktorn brukar som sagt hälsa på Jutte i hans lägenhet lite då och då för att ägna sig åt de märkligaste saker.
Ibland brukar han raka bort en liten bit av Juttes päls och droppa på konstiga vätskor. Inget märvärdigt egentligen, oftast gör det ingenting, men ibland kan det klia och göra ont just på det stället.

Jutte kan faktiskt minnas en gång när han fick en liten spruta i stjärten och tappade all päls dagen efter. Han såg jätterolig ut, helt rosa, vilket fick Ebba, tjejen i lägenheten bredvid att börja hosta blod av allt skratt.
Ebba finns tyvärr inte längre, hon måste ha ätit alldeles för mycket av alla de morötter hon fick dagen innan hon dog. Jutte saknar henne ibland.

Idag ska Jutte få träffa sin vän igen. Han har redan i förväg fått sin lön, massor med doftande gurka och det bästa han vet: ett helt berg med spenat!
Gurkan hade han lite svårt att äta, han har ju inga tänder längre, de försvann någon gång för ett par dagar sedan och han kan inte hitta dem, hur mycket han än försöker. Dessutom gör den konstiga lilla bollen han fått i nacken svårt att tugga. Men spenat går fortfarande bra!

Efter hela morgonens promenerande och spenattuggande är det nu äntligen dags för besök.
Doktorn kom som vanligt i tid men måste haft lite bråttom, för han gav Jutte en mysig klapp och en liten spruta, utan att ens tänka på att rengöra pälsen, som han normalt brukar göra. Äh, han måste ha glömt!

Eller så var han bara trött, precis som Jutte känner sig just nu. Jättetrött, och varm i hela kroppen. Undrar om han börjar bli förkyld? Konstigt!
Nej, nu vill han ju sova, usch så trött! Inte sova nu! Mer spenat! Nej, okej, bara en liten tupplur... bara... en... liten... tuppppp......

This is Tellus calling.... Good night for now....