Allt eller inget

Jag har svårt att förstå en sak när det gäller relationer. Med många bekanta och andra människor märker jag att det är ganska vanligt att man är tillsammans med någon av, för mig, mycket konstiga anledningar. Jag ha varit i diskussion med människor som är tillsammans med sina partners av exempelvis bekvämlighet (det är bekvämt att dela hushåll och ansvar för olika saker med någon), eller att man bara inte vill leva ensam, eller att man "älskar" någon men inte är "kär" längre, eller att man är rädd att det man har nu är det bästa man kan få, eller andra påhittade anledningar.

 

För mig är detta ofattbart. Jag förstår inte hur man kan "nöja sig" med ett halvbra förhållande, där allt är slentriant "okej".
Passion och det där "pirret" är det absolut viktigaste i ett förhållande. Finns inte det kan man lika gärna vara vänner, det finns ingen anledning att vara i en sådan relation.

 

Jag har aldrig "nöjt" mig med någon okej relation. Visst, om man dejtar någon ett par gånger så vet man ju inte hur bra eller dålig relationen kan bli. Men efter några träffar vet man om allt är som man vill ha det eller inte, och om någonting inte känns bra så kommer det inte att kännas bra i framtiden heller.

 

Jag har bara varit kär en gång i mitt liv och älskat en enda person. Jag har inte träffat någon annan som får mitt blod att koka varje gång hon är i samma rum som jag, eller explodera mentalt med varje beröring. Jag har inte hittat någon som får min puls att gå upp med ett enkelt "God morgon"-SMS, eller ge livet en mening varje gång hon ler. Jag har inte träffat någon annan jag är villig att ge mitt liv för i en krissituation, beskydda och försvara till sista bloddroppen.

 

Jag har älskat så intensivt att alla dessa saker har varit sanna. Därför har jag otroligt svårt att förstå hur man kan nöja sig med mindre. För mig är det det enda rätta.
Att älska någon eller vara kär i någon har ingen gradering, antingen är det 100% och villkorslöst eller inte alls.
Många säger säkert "Men, ingen är perfekt...". Jo, älskar man någon så ÄR den personen perfekt i ens ögon och man älskar även de mindre smickrade sidorna.

 

Sedan kan man ju fundera på vem som är mest lycklig, en person som nöjer sig med ett halvdåligt knull varannan torsdag med någon som man tycker så där "lagom mycket" om, eller om man som jag vägrar att acceptera något annat än transcendentala fyrverkerier vid varje tillfälle av så lite som ögonkontakt med sin själsfrände.

 

Jag förblir nog singel och befriad från kärlek för evigt, medan de flesta andra ser fram emot sina torsdagar...

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

Argumentum ad iuditium

Man borde definitivt se över det svenska rättsystemet. Det är definitivt föråldrat och tolkas ganska godtyckligt ibland.

Våra lagar har sina rötter i en grundlag från 1809 med mindre justeringar av rättspraxis sedan dess, med endast en större ändring 1974.

 

Det är rätt uppenbart att den gemene Svensken sällan håller med om de lagtolkningar våra jurister gör. Vi vet att juristerna endast gör sina jobb och oftast tolkar lagen på ett helt korrekt sätt. Men om majoriteten av medborgarna inser detta men ändå inte håller med om utfallet så är det ju själva lagarna som är felaktiga och inte tolkningen eller tillämpningen av dem.

 

Jag blir alltid lite illa berörd när vi Nämndemän i våra Tingsrätter dömer personer för ibland grova brott till kännbara påföljder, enbart baserat på fakta, folkvett och livserfarenhet, för att sedan läsa om att att Hovrätten med sina högutbildade jurister mildrar påföljden avsevärt eller friar personen helt.

 

Det gör ont när jag läser att mina Nämndemannakollegor dömt någon till livstids fängelse för bestialiskt mord av sin flickvän, och där Hovrätten mildrar straffet till 18 år, vilket i praktiken innebär att han är ute efter 12.
Och där talar vi om en person som inte visar några tecken på ånger och själv har sagt att "Hon förtjänade det".

 

Det gör samtidigt ont när Tingsrätten frikänner människor som självmedicinerar med "narkotikaklassade ämnen" för att på grund av svåra kroniska smärtor kunna få lindring och kunna leva ett normalt liv, och Hovrätten sedan dömer dem till ett liv av smärta eller "kriminalitet".
Enligt min mening borde det inte klassas som ett brott om det inte finns något "offer".

 

Det finns många exempel på hur snedvriden vår lagstiftning är ibland och jag tycker faktiskt att politikerna borde lyssna mer på hur folket vill utforma lagarna. Vi folkvalda Nämndemän finns nära "folket" och tycker oftast som "folket", så borde inte juristerna i Hovrätten och Högsta Domstolen ta lärdom av oss?

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

Teflon Tom

Teflon Tom kallar de mig. Tom, en förkortning av Tomas. Teflon för att saker och ting helt enkelt inte fastnar så lätt. Oftast.
 
Du kan slänga vilken verbal dynga du vill på mig, förolämpa mig på alla möjliga sätt. Det gör ingenting. Så länge jag fortfarande har min självkänsla kvar så rör det mig inte i ryggen. Jag är som en anka, allt bara rinner av. Oftast.
 
Att vara oförskämd mot mig fungerar inte. Att kalla mig för det ena eller andra fungerar inte om glåporden inte stämmer. Att sprida rykten om mig fungerar inte så länge det inte ligger någon sanning i dem. Oftast.
 
Men ord kan vara som kokande vatten ibland. Även om vattnet rinner av ens blottade hud efter bara någn tiondels sekund, så gör det likförbannat jävligt ont att få det på huden. Och det lämnar oftast fula brännmärken.
 

Det finns några saker som jag fortfarande, efter snart 44 år av existens har svårt att förlika mig med.

 

Jag har fortfarande svårt att ta när människor ifrågasätter mitt intellekt bara för att jag inte delar deras åsikter.

Jag har fortfarande svårt att ta när man förutsätter att jag inte är kapabel till saker på grund av mina förmodade fysiska begränsningar, särskilt när man inte vet någonting om dem.

Jag har fortfarande svårt att ta när en vacker kvinna kastrerar mig verbalt genom att förminska min manlighet uteslutande felaktigt baserat på min funktionsnedsättning.

Jag har fortfarande svårt att ta när jag får blicken av medlidande från någon som inte vet någonting om mig som person.

 

Som sagt. Vattnet rinner av snabbt. Men jag märker att ärren börjar bli många nu, så pass många att känseln börjar försvinna. Frågan är vad som händer när känseln är helt borta.
Blir jag blott en ärrad hög av dött kött?

 

This is Tellus calling.... Good night for now....