Surfan kommenterar Melodifestivalen 2017. Deltävling 2.

Varje deltävling i den svenska Melodifestivalen bjuder på nya höjder av uselhet. Man sätter sig framför TV'n, projektorduken, iPaden eller liknande i hopp om att åtminstone några ljuva toner ska vandra från det närliggande högtalarelementet till ens trumhinna, för att snabbt upptäcka att trumhinnan börjar känna sig självmordsbenägen och villig att punktera sig själv med ett spjut av gammalt öronvax.

 

Då börjar vi att ge oss in på veckans nedåtgående spiral av ickemusikalitet.

 

Melodi nr 1.
Mariette - A million years
The queen, sorry, The Queer of Svettiga Dreads är här igen. Det är rätt tragiskt och det tar verkligen emot att skriva detta men detta är det bästa bidraget hittills i år. Hon sjunger bra och jag kan faktiskt nynna på melodin ett par timmar efter programmet.
De där toalettpapperinlindade mumiesnubbarna i bakgrunden är ju kanske lite symboliska. Mariette kanske gillar att linda in sina flickvänner i toapapper och "never let them go".
Nåja, whatever float her boat... uhum... toilet?

 

Melodi nr 2.
Roger Pontare - Himmel och hav
Roger Punda.... sorry... Pontare har återigen hittat den roliga barken i skogen och liksom en biker-jultomte vandrar stämningsfullt in på scenen i bästa Gandalf-anda.
Ibland funderar man på hur gammal och skröplig man måste vara för att uppnå sitt bäst före datum.
Nåja, bäst före har nog passerat för länge sedan i detta fall. Nu är Roger lite i den där korgen på City Gross med konserver som ingen längre vill köpa, den korg i hörnet det står "5:- / Kort datum" på.

 

Melodi nr 3.
Etzia - Up
Veckans färgglada instag i kulturen chockar genom att absolut inte kunna ta en enda ren ton, vilket är mycket, mycket ovanligt för människor av hennes etnicitet, vilket i sig är en bedrift.
Hon arbetar tydligen aktivt för citat "en strukturell förändring av den mansdominerade musikbranschen".
Det är fantastiskt bra att låten är skriven av 3 män och henne själv. "Boom", Etzia.
Dags att rulla till Jamaica och göra Dance Hall ingen vill dansa till där.

 

Melodi nr 4.
Allyawan - Vart har du vart
Kvällens representant för alla Sveriges no go zoner är här. Finns det något som heter mysgangsta så ger nog Allyawan begreppet ett skäggigt ansikte.
Detta är så pinsamt dåligt att endast hans mamma kan tycka om det, eller låtsas tycka om det.
Det är säkert hon som med sin mustaschprydda överläpp lärt honom att tala korrekt svenska som i titeln, och det gick ju som mamma brukar lyckas med saker: så där. Samma gäller produktionen av artisten.

 

Melodi nr 5.
Dismissed - Hearts align
Det finns så mycket elakt jag vill skriva nu att självasta Anton LaVey skulle varit stolt över mig.
Scenen förvandlas till en dragshow med några killar utklädda till Twiggy, Tant Agda, Corpse Bride och Mariette. Allt blir till en bögorgie som förstärks extra mycket när 4 killar står i fyrkant, håller on varandra och sjunger "we've been aiming at eachother, taking shots on one another".
Sångare, den som ser ut som Twiggy, låter exakt som Ola Salo och låten är skriven av bl.a. Ola Salo.
Dismissed, you are... dismissed.

 

Melodi nr 6.
Lisa Ajax - I don't give a
My little pony goes gangsta. Seriöst, vill inte låtskrivarna att låten ska vinna? Jag menar, den skulle ju aldrig få vara med i ESC, då många länder är känsliga mot svordomar. Att sjunga "fuck" öppet i Kiev tror jag inte är så populärt, man skulle få skriva om delar av texten.
Lisa verkar ha fått en släng av hybris. Hela hennes scenografi bestär av en massa bilder och videoklipp på henne själv. Lite me, myself and I.
Detta inslag går att avnjuta ändå. Man stänger av ljudet, förser sig med en rulle hushållspapper och kör låten på repeat några gånger. ;)

 

Melodi nr 7.
Benjamin Ingrosso - Good Lovin'
Justin... nej Benjamin, smilfinkarnas konung har välinövat beteende och scenspråk. Han har nog tittat en del på mamma Pernilla i duschen... nej, jag menar på scenen.
70-tals disco och en ung smilfink går ihop lika bra som italiensk olivolja och svenskt snöblask, vilket Benjamin själv är en produkt av.
Allt är intränat i minsta detalj. Hade han fått en fråga om vad han mest önskar sig i världen hade han automatiskt svarat "fred på jorden och botemedel mot cancer".
Det är lika äkta som Wahlgrens realityshow.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

Surfan kommenterar Melodifestivalen 2017. Deltävling 1.

 

Nu är det dags att spy ut min inneboende svavelsyra över årets Melodifestival.
Jag spydde galla för 2 år seedan, missade att förnedra förra årets spektakel och tänker göra bättring nu.

 

Först och främst är det ju en stor show. Det handlar mindre och mindre om musik och mer och mer om vem som chockar mest eller har häftigaste koreografin och showen.

 

Jag måste inledningsvis ge beröm till denna fantastiska trio som ska utgöra programledare.
Det är beundransvärt att den mediokra bloggerskan Clara Henry kan vara så naturlig och äkta i direktsändning. I alla strålkastarljus, dataskärmar och koreografi lyckas hon på ett strålande sätt att vara det talanglösa, tråkiga våp hon faktiskt är!
Med avsugninsblick i sin lilla vlogg samt ett och annat "fuck" i direktsändning tror hon att hon kan bli nästa Petra Mede men misslyckas radikalt. Petra är usel på sitt sätt, du är usel på ett annat Clara.
Som något slags musikaliskt inslag utan ryggskott och hemoröjder har man tagit in den rätt duktiga musikalartisten David Lindgren.
Han är väl den enda i denna trio som någonsin tagit en ren ton och har något slags musikalitet i bagaget. Det måste nog gå rätt dåligt för honom ekonomiskt då han tackar ja till att förnedra sig i detta program både halvnaken och som något slags gullegris-maskot.
Sist och minst, då han faktiskt Alzheimer-yrar genom hela programmet, har vi Hasse "Kvinnaböske" Andersson, mannen som gett analblekningen ett ansikte.
Jag vet inte vad som är värst, faktumet att man inte förstår hälften av det människan säger eller faktumet att han tror att han är "cool" när han tar på sig skinnpaj och "rockar loss" med mysrockbandet Mustasch.

 

Nåja, nu styr vi om min ord-Kalashnikov mot artisterna i delfinal 1, Göteborg.

 

Melodi nr 1.
Boris René - Her kiss
Boris, vi vet att du gillar Jackson. Vi vet att du vill vara som han, men du blir aldrig som han.
Grejen att låten har ett typiskt Jackson 5 sound och att man lätt kan sjunga "Blame it on the boogie" till refrängen (exakt samma ackordföljd) gör det bara patetiskt.

 

Melodi nr 2.
Adrijana - Amare
Flyttade runt i Sverige "som galningar" efter hitkomst från Makedonien. Vilket tyder på att hon kan ha tillhört en tiggarfamilj.
Sjunger, eller pratar på svenska och de toner hon försöker ta här och där mellan pedofilflåsen i bakgrunden är samtliga 100% off pitch, så pass mycket att inte ens pitch correction kan fixa det.
Under hela inslaget hoppades jag dock på att hennes vänstra bröst skulle poppa fram ur hennes konstigt designade t-shirt. Inte för att hon ser bra ut, för det gör hon inte, men för att jag helt enkelt är lite nyfiken på hur en tiggartutte ser ut.

 

Melodi nr 3.
Dinah Nah - One more night
Milfen jag skulle kunna tänka mig att spänna upp på korset i min imaginära dungeon i några timmar.
Hon är en något yngre motsvarighet till Hasse Andersson. Hon tror att hon är häftig, vi låter henne tro det och koncentrerar oss på urringningen.
By the way, låten sög, tror jag.

 

Melodi nr 4.
De vet du - Road trip
Sean Banan har fått en utmanare i fjantighet. Fast bananen är rätt underhållande, det är inte dessa Södermalmsfjollor. Det är som att resa tillbaka i tiden till de där sjungande brandmännen, snubbla på Basshunter och fastna i något slags falsett-Markoolios anus.
Allt supportat av 2 ovanligt fula dansartjejer iklädda kycklingdräkter.
Folk, det blir inte sämre än så.


Melodi nr 5.
Charlotte Perrelli - Mitt liv
En tant, en gitarr, en stol, en mick, 3 ackord, en ful lugg, 587 ansiktsoperationer.
Det känns otroligt patetiskt och inte alls äkta när en världskänd artist, älskad av tusentals fans sjunger om mobbning och utsatthet. Allt blir bara så påklistrat att man får en akut lust att slå in hennes politiskt korrekta godhetsflin i slutet av låten med en taggig foppatoffla.
Konceptet gitarr och sång funkade någon gång på 80-talet. Ungefär då Perrelli hette Nilsson. Det funkar inte 2017.

 

Melodi nr 6.

Ace Wilder - Wild child

34-åringen som gång på gång försöker vara något slags busig tonåring som ursäktar dåligt beteende med något slags "vild" personlighet.
Det är inte kul, det är faktiskt lite stört och småperverst, ungefär som när 50-åringar klär ut sig till "naughty schoolgirl".
Ace Wilder, du borde byta namn till "Joker Boring".

 

Melodi nr 7.
Nano - Hold on
Jag hatar.... vänta... nej... jag fullständigt HATAR dessa jävla snyfthistorier om hur svårt det var i någons barndom, förort, fosterhem och annat jävla dravel.
Lyssna, det är ingen som är intresserad av hur jävligt du hade som ung. Alla ungdomar har det jobbigt. Att du fortfarande snackar om det betyder bara en sak, att du är svag.
Tjock och ful är du också, likaså din dotter som du tydligen gärna utnyttjar för att få pluspoäng hos publiken.
Till din fördel har du dock att låten har en skön groove och du sjunger riktigt bra.
Men seriöst, måste man vara 7 personer för att skriva en låt? Nej, det måste man inte.
Jag har skrivit ett par hundra låtar helt själv och säkert 20% av dem är bättre än det som körs i Melodifestivalen.

 

Slut för denna omgång. Jag återkommer med deltävling 2 snarast. Det tar på krafterna att vara bitchig.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

 

 

 

 

 

 

 

 

Allt eller inget

Jag har svårt att förstå en sak när det gäller relationer. Med många bekanta och andra människor märker jag att det är ganska vanligt att man är tillsammans med någon av, för mig, mycket konstiga anledningar. Jag ha varit i diskussion med människor som är tillsammans med sina partners av exempelvis bekvämlighet (det är bekvämt att dela hushåll och ansvar för olika saker med någon), eller att man bara inte vill leva ensam, eller att man "älskar" någon men inte är "kär" längre, eller att man är rädd att det man har nu är det bästa man kan få, eller andra påhittade anledningar.

 

För mig är detta ofattbart. Jag förstår inte hur man kan "nöja sig" med ett halvbra förhållande, där allt är slentriant "okej".
Passion och det där "pirret" är det absolut viktigaste i ett förhållande. Finns inte det kan man lika gärna vara vänner, det finns ingen anledning att vara i en sådan relation.

 

Jag har aldrig "nöjt" mig med någon okej relation. Visst, om man dejtar någon ett par gånger så vet man ju inte hur bra eller dålig relationen kan bli. Men efter några träffar vet man om allt är som man vill ha det eller inte, och om någonting inte känns bra så kommer det inte att kännas bra i framtiden heller.

 

Jag har bara varit kär en gång i mitt liv och älskat en enda person. Jag har inte träffat någon annan som får mitt blod att koka varje gång hon är i samma rum som jag, eller explodera mentalt med varje beröring. Jag har inte hittat någon som får min puls att gå upp med ett enkelt "God morgon"-SMS, eller ge livet en mening varje gång hon ler. Jag har inte träffat någon annan jag är villig att ge mitt liv för i en krissituation, beskydda och försvara till sista bloddroppen.

 

Jag har älskat så intensivt att alla dessa saker har varit sanna. Därför har jag otroligt svårt att förstå hur man kan nöja sig med mindre. För mig är det det enda rätta.
Att älska någon eller vara kär i någon har ingen gradering, antingen är det 100% och villkorslöst eller inte alls.
Många säger säkert "Men, ingen är perfekt...". Jo, älskar man någon så ÄR den personen perfekt i ens ögon och man älskar även de mindre smickrade sidorna.

 

Sedan kan man ju fundera på vem som är mest lycklig, en person som nöjer sig med ett halvdåligt knull varannan torsdag med någon som man tycker så där "lagom mycket" om, eller om man som jag vägrar att acceptera något annat än transcendentala fyrverkerier vid varje tillfälle av så lite som ögonkontakt med sin själsfrände.

 

Jag förblir nog singel och befriad från kärlek för evigt, medan de flesta andra ser fram emot sina torsdagar...

 

This is Tellus calling.... Good night for now....