Livets passionerade avvikelse

Jag börjar bli något illamående. Nej, nej jag har inte fått någon mysko magsjuka, jag är inte bakis och jag tror bestämt inte att jag är gravid.

Jag har ständigt dålig smak i munnen av denna politiskt korrekta, pryda, skitnödiga och lättkränkta värld som vi är i full gång att skapa oss. I denna värld är det fult att tycka saker, det är fult att äta vissa saker, det är fult att dricka vissa saker, det är fult att röka vissa saker, det är fult att tycka om vissa människor, det är fult att säga vissa saker och ha på sig vissa saker.

Människans inskränkhet har aldrig varit så skyhög som den är nu. Vi har inte heller varit mer styrda och åsiktsförslavade sedan Andra Världskriget.

 

Jag kommer att tänka på B-rullen "Demolition Man" med den gode Sylvester Stallone där samhället är så stelt att man inte får svära, inte äta salt eller socker, inte ha sex, inte ifrågasätta, inte ens skita hur man vill.

Men en del människor väljer att leva i kloakerna där dessa förbud inte gäller.

Jag tillhör den gruppen.

 

Nu ska jag tala om för er hur jag vill leva mitt liv.

Jag vill kunna säga vad jag vill till vem jag vill, jag vill kunna äta vad jag vill utan att någon påpekar hur onyttigt det är, jag vill kunna berätta för någon att jag tycker den är en fullständig idiot, jag vill kunna knulla i baksätet på en gammal Toyota Hiace med någon jag inte ens vet förnamnet på, jag vill kunna supa mig asplakat ibland när jag känner för det, jag vill kunna vara mig själv i alla lägen och situationer, jag vill kunna njuta av råbarkat ultravåld på film, jag vill kunna uttrycka att Jesus, Mohammed och Shiva är påhittade sagofigurer som lika gärna hade kunnat heta Tjatte, Knatte och Fnatte, jag vill kunna slå nån på käften för att den retat upp mig, och ta konsekvenserna i form av stryk tillbaka, jag vill döda små söta djur och äta dem, jag vill ha genmanipulerad biff, jag vill köra en Hummer H2 med enorm V8 som får varenda miljöpartist att knyta sina pacifistiska miljönävar, jag vill kunna dra en lina då och då, jag vill kunna vräka i mig jätteräkor så länge de finns, jag vill fanimej kunna klubba ihjäl en sälunge om det verkligen är så kul som de säger, jag vill kunna påpeka att någon gör ett dåligt jobb om den gör det, jag vill kunna titta på porr när jag känner mig kåt, jag vill kunna ge någon en komplimang utan att den känner sig stött eller kränkt, jag vill kunna ignorera dem jag inte har lust att prata med, jag vill kunna gå på swingersklubb, jag vill kunna skämta om cancer, handikapp, bögar eller invandrare, jag vill kunna äta min jävla negerboll!

 

Då och endast då kan jag känna mig fri i ett fritt land, en värld som jag vill leva i.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

"Surpitten" tittar på Melodifestivalen, del 3

Ojojoj,  denna vecka höjdes faktiskt kvaliteten på deltagarna och låtarna.... NOOOOT!

Programledarparets krystade skämt är sämre än hittills men Filippa Barks 20 år gamla vitsar uppväger skämtnivån med ännu mer usel humor.

I någon sketch säger Christer Björkman att Robin är komiker. Det går tyvärr inte att hålla med.

 

Nåja, fåren då:

 

Melodi nr 1.

"Insomnia” – Ellen Benediktson

Läder är aldrig fel! Läder, läder, mer läder. Och så lite mer läääääääder!

Va? Sjöng hon också? Ja, just det. Den där korsettjejen med oproportionellt stora lår i mitten av tårtan gnydde ju något som påminde en hel del om Euphoooooooria.... Fast något uppoppad.

Ett minuspoäng för att hon dolde det som kunde varit bra med numret bakom en tunn slöja. Lääääääder!

 

Melodi nr 2.

”För din skull” – Kalle Johansson

Detta kändes som om någon med mycket dåligt omdöme slog ihop "Bonde söker fru" med "Dansbandskampen".

Låten lät som en "melodi" som man med en dåligt stämd gitarr från Teknikmagasinet spelar "hemma på gården", till  sin bordercollie Rufus.

Grabben hade inte ens vet att skaffa sig ett artistnamn. Kalle? Vem fan röstar på en KALLE!?!?

Som tur är slapp jag lyssna på c:a 1½ minut av eländet då streamingen hakade upp sig. Tackar för det!

 

Melodi nr 3.

”Bring Out the Fire” – Andreas Weise

Man snor en världskänd pianoslinga av Robbie Williams, lägger på en refräng från någon dance-hit från sent 2000-tal och låter fanskapet upprepas om och om igen med hjälp av en ADHD-tomte som snart borde inse att han aldrig kommer vara ens i närheten lika populär som sin pappa.

Arne... nej, förlåt, Andreas har ju verkligen givit "mediahoran" ett nytt ansikte. Han finns överallt, Idol, Melodifestivalen mm. och försöker synas. Och han känns lika äkta på scen som ett par 30-kronors Adidas från Turkiet.

Lite elakt hoppas jag att snart få se honom knapra på råa strandkrabbor i Robinson.

 

Melodi nr 4.

”Living to Die” – Andreas Johnson

Jag gissar på att något läskigt och övernaturligt har skett här. Jag tror att Jocke Berg har dött och blivit en demon. Sedan har han tagit över Andreas kropp och försöker framföra en typisk Kent-låt genom Andreas. Låten hade ju varit rätt bra om den framförts av Kent, eller vem som helst förutom Andreas Johnson.

Släpigheten finns där, de udda tonarterna finns där. Sen tar det slut.

Titeln talar för sig själv. Andreas ser gammal och sliten ut, ungefär som en patient på långvården. Eller en relativt ung hobbit.

 

Melodi nr 5.

”Don't Stop” – Isa

I motsats till förra låten finns här ingen som helst avsaknad av energi. Tvärtom, energin i showen skulle kunna förse hela Östersund med elektricitet för ett par sekunder.

Liksom en ormbiten chihuahua skuttar Isa på scen och får dansarna att överväga begäran om kraftig lönehöjning från SVT.

Låten är iofs ganska "catchy", men det är klamydia också.

Isa har 4286 personer med sig som medkompositörer till låten, vilket i grunden bevisar att hon själv är ganska talanglös. Dessutom har alla dessa människor tydligen varit helt besatta av Taylor Swift's "Shake if off" då låten är väldigt nära ett plagiat.

Man har hört detta förr, typ varje gång man råkar få in RixFM på bilstereon. Please stop!

 

Melodi nr 6.

”I See You” – Kristin Amparo

Man blev direkt delgiven det fullständigt irrelevanta och ointressanta faktat att Kristin kommer från Colombia och Lidingö.

Tankarna började då frodas. Finns det blåvalar i Colombia? Finns det blåvalar i Lidingö? Lite manlig logik rättade dock till problemet. Om man drar en linje mellan Colombia och Lidingö och hittar mittpunkten så hamnar man faktiskt någonstans i Atlanten. Och i Atlanten kan det faktiskt finnas en och annan val! Om den har simmat vilse.

Så har även detta exemplar gjort. Sången låter som om en förkyld Adele gått sånglektioner - hos en val.

Något för mycket delay på rösten gör att sången låter som valsång och är lika intressant som valsång.

Ett tips till stylisten är ju även att använda ett läppstift som inte färgar hela tandraden röd.

Yes dear, we see you too. Actually, we can see you from space.

 

Melodi nr 7.

”Jag är fri (Manne Leam Frijje)” – Jon Henrik Fjällgren

Det här påminner mig om de ryska gummorna som vann ESC 2012 med "Party for everybody". Även denna låt  innehöll typ en enda textrad. Att stå på scen i storstan, med rendynga under sandalerna, iklädd en läderpyjamas och sjunga "heya, heya" klarar t.o.m. Red Hot Chilipeppers, så gör även denna vilsekomna låtsas-same.

När det gäller koreografin så kan jag ju förstå det samiska, dansande paret, men varför hänger man upp dansarna som något slags spöken från Scary Movie 7?

Min spekulation är att det här kommer att vinna i finalen, bara för att vi så desperat måste vara mångkulturella och udda. Men det kan även vara ett smart drag, udda funkar i Europa.

En sjuk tanke till (finns det andra i min hjärna?). När lilla Jon Henrik fick kramas med lilla Isa på slutet såg han extremt generad och besvärad ut, stackaren. Säkert lite jobbigt för honom detta, med tanke på att han med all säkerhet fortfarande är oskuld (frånsett några renkalvar då).

Glöm bara inte att ändra texten till "Europe, this jojk is for you".

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

In Case of Death

Äldre människor har oftast något slags planering för den dagen då det är dags att "kasta in handduken".

Man har oftast ett testamente, en sista vilja. Man har oftast talat om för sina släktingar hur man vill ha det och vad som händer när den dagen kommer.

Men om olyckan nu skulle vara framme och man i ung ålder tvingas att "checka ut"?

 

I dagens informationssamhälle lever vi nog kvar mycket längre än i det fysiska livet. Kanske t.o.m. längre än önskvärt. Jag tänker på alla de digitala avtryck vi lämnar efter oss. Hundratals av bilder på oss kommer att finnas kvar i cyberrymden. Våra vänner kommer att påminnas om vår existens så fort de loggar in på Facebook eller Instagram, på gott och ont, mest ont.

Alla konton man skapat, mail, dejtingsajter, klubbar, tjänster kommer förmodligen aldrig att avslutas, för vem känner till våra lösenord och koder?

 

Vad döljer sig på hårddiskarna av våra datorer? Finns det hemliga dagböcker, länkar till någon BDSM-butik eller sovrumsbilder som aldrig borde ha tagits? 

Kommer någon främmande person, eller ännu värre, en nära släktinng, att hitta våra leksaker i nattbordslådan?

Kommer någon att hitta den där kärleksdikten på baksidan av ett blekt fotografi av någon vi varit kära i i hemlighet?

 

Vad kommer att uppdagas, vad kommer att avslöjas, vilka sanningar kommer fram?

 

Fast vem bryr sig egentligen?

 

Till slut ett favoritcitat:  “People who are afraid of death are afraid of life”.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....