The death of ISIS

Nu ska ni få höra.
Undertecknad ska laga middag idag. Eftersom suget efter en god, saftig köttgryta gnagit mig i nacken i någon veckas tid, raidade jag frysen igår kväll och tog fram allt gammalt djupfryst kött jag hittade med tanken att det är lika bra att använda upp det innan det blir dåligt.

 

Djupfrysta köttbitar är rätt svåra att definiera, men eftersom det hade föga betydelse vilket sorts före detta djur som låg i påsarna, åkte allt fram i en stor bunke för "över natten upptining".

 

Idag när den härliga köttgrytan skulle tillagas började jag nyfiket öppna köttpåsarna.
I påse nummer 1 låg 2-3 finfina bitar av fläskkarré. Fullträff!
Påse nummer 2 innehåller en rätt stor klump av lättrökt bacon. Mums, lite rökig smak i grytan!
Dags för påse 3. Oj, mer bacon! Hmmmm.... okej, det får gå, det är ju rätt gott med bacon i gryta.
Vi kör påse nummer 4, den sista påsen, som innehåller... någon som vill gissa? Ja, det är rätt.... bacon!

 

Nåja, hackad bacongryta med fläskkarré, rödlök och torkad svamp som kokat i ca 2 timmar blev faktiskt riktigt god (som det mesta jag lagar). Det blev 100% gris, varav 70% fett.

 

Jo, den fick ett namn också....

 

The death of ISIS.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

Objektet talar ut

Nu ska jag berätta något för er som kommer att vända upp och ner på er värld. Något som varit ett faktum i tusentals år, men numera idogt trycks ner och ogiltiggörs av PK-eliten. En detalj angående människan och dess beteende som inte längre får sitt utrymme när det falskt godhjärtade quasifeministiska etablisemanget köpt upp varenda litet tabloidutrymme.

 

Kvinnan är ett objekt.

 

Kvinnan är för oss män ett sexuellt objekt. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara, oavsett vad alla håriga feminister tycker. Vi män kommer alltid att se varenda kvinna vi möter som en potentiell partner. Det är ren biologi. Ingen politisk inriktning eller livsåskådning kan stå i vägen för biologi, mänskliga drifter och instinkter.
Jag personligen ser varenda kvinna jag ser som en potentiell partner. Jag skäms inte ett dugg för det, det är en del av att vara man. Sedan är det ju så att en stor del av dem snabbt anses som olämpliga av olika orsaker.
I stället för att bli upprörda över att någon uppmärksammar deras kroppar och personlighet borde de ta det som en komplimang att man ser dem som åtråvärda, vackra varelser.

 

Sedan ska jag avslöja en annan hemlighet. Som faktiskt är lika sann som den förra. Här kommer den:

 

Mannen är ett objekt.

 

På exakt samma sätt som ovan är mannen ett sexuellt objekt. Nu sitter säkert hälften av er tjejer och blir gröna av ilska för den här sexistiska gubben som skriver en massa dynga här. Faktum är att det säljs fler kalendrar i världen med bilder på barbröstade brandmän, bönder och andra sexpack-objekt än det säljs kalendrar innehållande bilder på tjejer. Kvinnor ser i en mycket större utsräckning än män en biofilm, endast på grund av att en attraktiv skådespelare innehar huvudrollen.
Vi män borde utnyttja detta mer och om vi kan börja inse att det är biologin som styr även här, samt att om den svenska jantelagen bekämpas med alla medel, så kommer vi alla, kvinna som man att må mycket bättre.

 

Så, slutordet kommer här.
Tjejen, om vi träffas på ett café och jag tittar lite extra länge i din urringning så betyder det förmodligen att jag tycker att dina bröst är asläckra. Jag tänker inte skämmas ett dugg för det. Och ser resten av dig bra ut så vill jag med all sannolikhet ligga med dig. Sedan är det upp till dig att godkänna mig, eller inte.

 

Och du, om du spanar in mina tatuerade biceps och börjar "sväva iväg i tankarna", så är det helt okej att du gör det. Jag blir bara glad av att du uppmärksammar mig. Du ska inte skämmas för det. Du ska inte ber om ursäkt för att jag i dina tankar redan är inne i dig. Sedan är det ju upp till mig att godkänna dig, eller inte.

 

Allt är bara ren och skär biologi.....

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

Nu blir det fan personligt...

Fan att det ska vara så svårt att komma tillbaka, att våga tro på sig själv, att våga satsa.
 

En gång var jag kung, jag hade jobb, jag hade position, jag hade flera små firmor som gick runt och som jag drev med stolthet och engagemang, jag var i en fantastisk relation, full av kärlek och passion, jag brann för mina intressen och sög i mig allt av det goda spadet livets kräfta hade att erbjuda.

 

Sedan hände något. Relationen sprack och med det kändes allt meningslöst, firmorna, engagemanget, pengar, allt. Detta pågick i flera år, firmorna lades på is en efter en och försoffningen fortsatte.

 

Det var ett tag sedan, men sedan dess har självkänslan, passionen, engagemanget och tron på sig själv aldrig kommit tillbaka. Det börjar bli jobbigt. Det finns så mycket jag är fullt medveten om men så mycket som blockerar och står i vägen.

 

Jag vet att jag kan driva ett företag och göra det framgångsrikt. Jag har så många bra idéer att om jag skulle våga satsa på dem, skulle jag bli ekonomiskt oberoende inom 5 år.
Varför drar jag då öronen åt mig så fort något går fel i planeringen och jag tvingas att hitta andra vägar? Varför är jag beredd att lägga ned idén direkt?

 

Jag vet att jag kan skriva musik, jag kan sjunga, jag kan producera och skriva riktigt jävla bra texter. Jag har bevis, jag har lyckats att släppa ett album och har ständigt nya idéer för mer musik.
Varför drar jag mig för att börja skriva något? Varför blir jag illa till mods varje gång jag ska öva gitarrspelande?
Varför lyssnar jag gång på gång på låtar jag redan gjort grunden till utan att slutföra dem? Varför ligger den grymma sångmicken jag köpte för ett halvår sedan fortfarande ouppackad?

 

Jag vet att jag har talets gåva. Jag kan argumentera sönder vilken politisk motståndare som helst på några minuter. Jag kan ta människor, lyssna på motargument och föra en vuxen, pajfri diskussion, där jag oftast blir vinnaren.
Varför plockar jag inte åt mig? Varför väljer jag att vara i bakgrunden och inte kandidera till maktpositionerna, även om jag vet att jag skulle göra stor nytta där? Varför drar jag mig undan situationer där jag har en chans att glänsa?

 

Jag vet att jag är världens bästa man. Jag vet att jag kan älska och engagera mig i någon till 100%, det har jag gjort förut. Jag vet att jag kan tillfredställa en kvinna på alla plan, både själsligt, intellektuellt och sexuellt samt vara det perfekta stödet och beskyddaren, för alltid.
Varför vågar jag inte ta steget? Varför omvandlar jag varenda flörtsituation till skämt? Varför hittar jag på hundratals hinder varje gång någon verkar intressant? Varför ser jag alla kvinnor jag möter som fullständigt onåbara?

 

Kan det vara så att det faktiskt var länge sedan som någon trodde på mig? Jag menar verkligen trodde på mina förmågor och kvaliteter. Min familj tror knappt att jag kan lyckas med något så enkelt som att laga mat. Affärsvärlden ser mig inte som jämlik och jag får bevisa min affärsmannaskap varenda gång jag är i en affärssituation. Mina vänner, hur schyssta de än är tror inte på min romantiska förmåga. Singla kompisar presenteras friskt för varandra, men inte en enda gång under det senaste decenniet har någon sagt "du borde träffa Tomas, han är en bra kille, ge honom en chans". Jag duger helt enkelt inte till deras vänner. Nu kommer säkert mina vänner känna sig orättvisst behandlade. Fuck them, den som någon gång lagt in ett gott ord för mig får gärna bevisa motsatsen.

 

Varför ska det vara så förbannat svårt att vända trenden? Jag vet ju alla de här sakerna, jag har nyckeln till hur jag ska förändra allt till det positiva. Jag har facit sedan tidigare.

 

Tro på mig Världen.... för du vet mycket väl... jag ÄR fucking awesome.....

 

This is Tellus calling.... Good night for now....