Om blandrelationer

Jag funderar mycket på det där med relationer just nu, så kallade blandförhållanden. Nu syftar jag inte på ras eller hudfärg, inte heller på åldersskillnader. Jag syftar på mupp - icke-mupp relattioner.

Ponera att en person har ett funktionshinder, t.ex. att man är rullstolsburen och har dålig styrka i kroppens muskler. Ponera att denna person träffar en tänkbar livspartner.
Dessa två intet ont anande individer kanske träffas som vänner, kanske till och med hittar på något roligt tillsammans, kanske rent utav går på en dejt!

Ponera att rullstols-Lisa nu är på väg att bli tillsammans med gående-Pelle. Där blir det kortslutning för mig!
Jag menar, om man vill bli tillsammans med någon så måste man ju tycka väldigt mycket om den. Ja, kanske till och med vara kär eller älska personen ifråga.
Varför då vilja göra denne illa? Varför tvinga denne att behöva stå ut med de begränsningar som finns? Även om de är få?
Lisa kanske aldrig kan åka med på Pelles fjällvandringar eller utlandsresor till Barcelona. Lisa kanske behöver hjälp med att ta cafébrickan eller skära köttbiten på restaurangen. Lisa kanske inte når till biljettluckan på bion. Lisa kanske har en personlig assistent som hjälper till med det hon inte klarar själv, då är ju ovanstående löst (förutom Barcelona då), men då utsätter hon ju Pelle för att behöva stå ut med en till, främmande person som inkräktar på deras liv.

Även om Lisa är världens bästa flickvän och klarar av det allra mesta själv så kommer hon aldrig, och då menar jag aldrig att vara en fullfjädrad människa som kan göra allt hon vill! Hon kan aldrig vara en vanlig flickvän, hon kan aldrig tävla mot andra, gående tjejer.
För någon gång i livet kommer det ett tillfälle då Pelle träffar en tjej som är precis lika underbar som Lisa, men kan gå.
Omedvetet KOMMER det då att födas en tanke. En tanke om det hela är värt det.
Vill hon verkligen utsätta Pelle för detta?

Nu tänker ni säkert att muppar ju kan dejta andra muppar. Så fucking gulligt! Men i de allra flesta fall funkar inte det praktiska. Ja, jag menar själva knullandet.

Det enda rätta kanske faktiskt är att Lisa får leva sitt liv ensam, med ega hinder, egna begränsningar.
Det är nog bäst så.

This is Tellus calling.... Good night for now....

Din story

När man träffar nya människor kan man reagera på olika sätt. Ett fåtal av dem utger så pass dålig energi att det känns som om man inte skulle klara av att ens vistas i samma rum på tu mans hand.
Andra kan man känna sig lagom bekväm med, man är nyfiken på deras person men det gör inget om man inte får reda på någonting om dem. Livet går helt enkelt vidare oförändrat.
Sedan finns en liten skara som man direkt "klickar" med. Den egna energin sammanflätas med den andra personens för att i regnbågens alla färger dansa med varandra för en stund.

Vem den andra personen än är så har alla ovanstående fenomen en sak gemensamt. Jag blir alltid lite nyfiken på personens "story". Alla har en, liksom alla har ett rövhål. Alla har sin lilla, förkortade, skoningslöst exakta livshistoria som lätt kan avslöja vem man är, varför man agerar på olika sätt och hur man förhåller sig till andra människor.
Storyn kan även hjälpa omgivningen att förstå just den enskilda individen och dennes handlingar, och på det sätt kanske döma lite mindre i förväg.
Är den aggressiva killen bara full, har någon tryckt på en känslig punkt om hans uppväxt eller har han en MBD-skada? Är den superblyga tjejen bara osäker eller har hon varit mobbad i hela sitt liv? Eller beror det kanske på en restriktiv uppväxt?

Vi borde kommunicera mer. Fråga varandra om saker, ta reda på varandras story. Av naturen gillar vi människor att någon visar intresse för ens person, det är inget fult. Jag lovar.
Att ta reda på sin egen story kan även det vara nyttigt. Man lär sig om sig själv varför man är den man är och varför man reagerar på olika sätt i olika situationer.

Ta nu 5 minuter mina kära läsare och skriv ner din story. Försök få med hela ert liv i endast ett stycke, säg 5-6 meningar. Inte för mig såklart, för er själva. Man lär sig oerhört mycket om sig själv.

This is Tellus calling.... Good night for now....

En doft av espresso

Det lilla, marmortonade bordet blänker till när latteglaset landar i ena hörnet. Doften av nybryggd espresso förstärker rummets redan välkomnande atmosfär. Mannen vid bordet höjer blicken och bara för en bråkdels sekund söker upp servitrisens klarblåa ögon för att med en vänlig nick tacka för bordsserveringen.
Han flyttar inte händerna från sin laptops tangentbord. Rytmiskt, nästan besatt trycker han ned tangent efter tangent som svarar försynt med små, subtila klick.

Rummets temperatur sjunker plötsligt när dörren öppnas för ett ögonblick. En kall vindpust sticker till i ansiktet och väcker honom ur skrivandets trans.
Han rättar till sin öppna, svarta trenchcoat och tittat ut i rummet. Blicken fastnar på den nyanlända familjen som nyligen släppte ut den varma luften.

Mannens mörka ögon sveper över ett blankt, nyskurat golv, såsom de letade efter någon kvarglömd dammråtta.
Han tar en försiktig klunk av sitt kaffe och fortsätter att observera sin omgivning. Han tittar på det äldre paret vid fönsterbordet som verkar ha en livlig diskussion. De verkar inte komma överens om någonting viktigt. Vem vet? Kanske handlar diskussionen om en present till något av barnbarnen? Kanske är det den nyinköpta pälsen som har huvudrollen i dramat? Eller den nya, söta sekreteraren på mannens kontor som omedvetet bär skulden?
Paret pratar tyst och sansat, som om de gjort just detta, på just det här sättet i tusentals år. Trots att man inte kan höra diskussionen kan man uppfatta argumentens silkeslena släggor medan paret avslappnat tuggar på sina wienerbröd med jordgubbsgelé.
Kvinnan bryter försiktigt bort en bit av sitt bakverk och lägger den på makens numera tomma asiett.
Den mustachbeprydda mannen tar snabbt kakbiten och nästan reflexmässigt stoppar den i munnen. På vägen tillbaka nuddar hans hand fruns magra hand och han klappar den försiktigt i någon sekund innan den återvänder till kaffekoppen.

Den svartklädda mannen sträcker på ryggen, vänder sig en aning, tar denna gång en större klunk av kaffet och vilandes huvudet mot väggen, sjunker ännu längre in i hörnet. Hans anskte får nu en blåaktig ton av skärmens kalla ljus. Tyst, med en nästan mystisk noggranhet fortsätter han att begrunda rummets tillfälliga invånare.

Han ser den lilla flickan i rosa prinsessklänning som precis lyckats med att spilla ut sin glass på bordet och bedjande, med tårar i sina stora ögon tittar på sina föräldrar i hopp om påfyllning.
I denna glasstragedi kan man ändå genomskåda en trygghet. Den lilla flickan vet, att oavsett hur många glassbägare hon än välter och hur mycket hon än anstränger sig för att busa, så kommer hon alltid att ha en ny glass innestående hos sina föräldrar. Oavsett när, oavsett vad det gäller.

Medan flickans mamma torkar bordet med några servetter och pappan redan är på jaktspåret efter en ny glass, dras den mörka mannens blick mot bardisken där en ung, vacker, sydamerikansk tjej entrar rummet genom köksingången. Ytrymmet bakom disken får nu något slags ny belysning, ett nytt sken.
Tjejens leende skulle kunna försörja hela jordens energibehov med sin omedvetna utstrålning.
Exalterat berättar hon för sin kollega om den underbara träff hon precis blivit utbjuden på, självklart av drömkillen. Hon skuttar runt och plockar med småkakorna som om de vore värdefulla diamanter.

Den mörkklädda mannen tittar ängsligt ner mot golvet och fastnar där med blicken för en stund. Med en snabb rörelse fäller han ihop datorn. Han dricker upp kaffet i några fokuserade klunkar och lägger omsorgsfullt skeden och servetten i glaset.
Han reser sig långsamt och stoppar ner högra handen i rockfickan. Han famlar runt en stund för att slutligen plocka fram ett litet föremål, håller det ömt i sina händer, som om det var ett nyfött barn och lägger det på bordets vita marmoryta.
Med sänkt huvud öppnar han dörren och går ut i snövädret. Vinden sveper in honom i förgängliga iskristaller medan han vandrar vidare mot nästa gränd och försvinner i skymningen.

This is Tellus calling.... Good night for now....