Vad vill DU se?

Återigen förundras jag över mänsklighetens sjuka tankegångar. Jag förstår inte, och kommer nog aldrig att förstå hur almänheten tänker i följande scenario.

Jag satt uppe sent igår kväll, drack bubbelvatten, gnagade på några M&M-nötter och swappade mellan tv-kanalerna.
Canal+ "någonting" visade en film vid namn Dread. Handlingen i denna rulle gick ut på att snubbe 1 tillfångatar snubbe 2, binder honom och torterar honom i bästa Saw anda, under den 1½ timmen som filmen varade.

Redan när trumhinnorna rykte (i början av filmen) kände jag en obehagskänsla och bestämde mig för att byta kanal till någonting annat.
Ett klick längre upp (eller var det ner?) gestaltades unga, vackra människor som på alla möjliga sätt och i alla möjliga konstellationer gav varandra njutning. Skriken och stönen var allt annat än på grund av smärta och de inblandade hade det, i alla fall framför kameran, extremt trevligt.

Nu får ni, mina kära läsare förklara för mig. Förklara för mig som om jag var ett litet barn. Hur kan det vara så accepterat och så vanligt att visa filmer där människor gör varandra illa, styckar varandra levande, torterar varandra, både fysiskt och psykiskt för att till slut döda varandra? Och varför är sex, erotik, fysisk kärlek, människor som ger varandra njutning fortfarande så tabubelagt och "konstigt"?

Våra inhemska kanaler har ju visat många vidriga filmer som Saw, Hostel, mm.mm.
Samma kanaler skulle aldrig kunna tänka sig att visa en erotisk film.

DET mina vänner, tycker jag är sjukt!
Är det meningen att vi ska indoktrineras med hat, tortyr, grymhet och död, samt fjärras från kärlek, sex och njutning?
Jag vet inte vad ni tycker, men jag vill inte leva i en sådan värld.



This is Tellus calling.... Good night for now....

 

Hemligaste hemliga hemlighet!

Nu ska jag berätta något för er, något som kommer att fullständigt förändra er syn på mig, er själva och omvärlden. Något som kommer att göra er överraskade och förskräckta, något som kommer att kyla ned ert blod till ett mer trögflytande tillstånd.
Något som kommer att vända upp och ned på allt ni någonsin trott på.

Här kommer det: I don't give a fuck!

På skoj var jag med på en "I don't give a fuck" - dag härom dagen. En dag då man helt enkelt går ur sina perfekta ramar och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker.
Det skrämmande var att det faktiskt fungerade. Det fick mig att må bra i mig själv och öppnade ett flertal nya sinnesmöjligheter, som hittills, liksom små labbråttor varit fångna och kuvade.
Redan efter några timmar började det smått att förändra min sinnesstämning, och därmed också utstrålning, på ett positivt sätt.

Jag är långt ifrån färdig med den inre bearbetningen och min lilla mini-metamorfos, men jag har sedan dess försökt att leva mer efter "I don't give a fuck" - principen.
Missuppfatta mig rätt, jag menar inte att man ska göra en massa dumheter bara för att man inte bryr sig om konsekvenserna. Nej, jag menar att man oftare bör göra det man vill göra utan att stoppas eller hindras av andras åsikter.

Vi lever trots allt i ett extemt inskränkt samhälle, där jantelagen råder och man är panikrädd för det annorlunda, det personliga och unika.
Jag har på senare tid börjat låta mig själv att trotsa detta och det har redan, efter bara en vecka, börjat öppna dörrar.

I've got a feeling.... that this year's gonna be a good year...

Sedan måste jag ju bjuda på en bild. Denna skylt satt på väggen i en restaurang på Silja Galaxy. Klockren!




This is Tellus calling.... Good night for now....

 

Förlåååååt!

Förlåt mina kära läsare för den senaste tidens blogginlägg. För att de har varit mörka, bittra och utan någon framtidstro. Det har varit mycket mörka undertoner i mitt liv under de senaste åren, vilket också återspeglat sig i bloggen. Jag ska inte klaga i detta inlägg, men uppriktigt sagt så kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger något roligt hänt mig under de senaste 5 åren. Och nu menar jag roliga saker som betyder någonting. En god middag eller en bra konsert räknas inte, om ni förstår vad jag menar.

Men en dag...

En dag kanske jag skriver om det fantastiskt frodiga, grönskande vårgräset som liksom en plyschmatta viker sig under mina fötter medan solens glada strålar sveper in mig i en enda stor omfamning. Jag kanske berättar om solens vädjan till den nyfikna vinden, om att svalkande smeka mina kinder och låta mig dofta på allt det härliga vår moder natur har att erbjuda, denna buffé av dofter, minnen och förnimmelser.

En dag kanske jag skriver om hur förväntansfulla öron insuper mitt hjärtats toner och upplyfts till sina drömmar för att inspireras till att skapa, att leva, att njuta, att älska, att dansa, att gråta. Jag kanske nämner den underbara känsla av att stå där, inför en exalterad publik, helt utlämnad till sig själv och det som komma skall.

En dag kanske jag skriver om en märklig sorts magknip, som uppstår endast när just den speciella personen kommer in i rummet. Om den varma känslan man har när man vaknar bredvid någon man verkligen vill vakna bredvid, helst alla dagar, alla nätter, i alla evigheter. Jag kanske skriker ut till hela världen att nu har det omöjliga hänt, att en gnista hittades i ett förkolnat hjärta.

En dag kanske jag skriver om en speciell plats, en plats där jag känner mig trygg och alltid vill återvända. Det är en plats där allt jag älskar finns, den är ljus, varm och luftig, välkomnande och betryggande. En plats som jag kallar mitt hem.

En dag... kanske...

This is Tellus calling.... Good night for now....