Rolig jobbansökan

Denna ansökan fick jag på mailen idag. Jag skrattade till tårar. Är helt övertygad om att det är någon kompis som jävlas. Kul var det!


Hej kompis! Jag hetter XXX XXX (arabiskt namn). Jag söker den job som personlig asistenten.

Min mama jobba mentalsjukhos hema i kurdistan. Hon beretar allt jag lär mig. Jag kommer bli jätebra personlig asistent

Jag har utbildad kock och lagar falafel och chiwap. Jag jätebra tallar svenska. Inga problem!

Jag gör jätebra ta hand om personer. Jag är stark och snel.

Jag bor i råby 3 romm och kök med min mama, min papa, min mormor, min 3 bröder, min 4 systrar och 3 kosinner. Jag ochså ha egen bil den jag dellar med min kosinner. Jag vill tjäna 20000 kr i månad men utan skatt. Annars kronofogden tar allt.

Det är inte bra du ringa mig. Jag bytter numer varje vecka. Men mail du kan skika. Den jag kollar varje gong jag går i bibloteket.

Kompis du ger mej den job jag gör bra!

Hejdå från XXX XXX (arabiskt namn)


Skrattar igen, helt underbart! Hahahaha!

This is Tellus calling.... Good night for now....

Felet på mig funnet!

Människor som påstår att "ingenting är omöjligt" lurar bara sig själva eller har väldigt liten verklighetsförankring. Jag var en av dessa människor, svävade på små, fluffiga, oktarinfärgade moln i mina idealistiska dagdrömmar. Ingenting var omöjligt, bara mer eller mindre svårt att uppnå.
Jag är fortfarande idealist, kommer alltid att vara det. Jag tror på "rätt" och "fel", även om min uppfattning om dessa företeelser inte alltid delas av andra. Jag tror på att kämpa för något man tror på, enda in i döden.

Men med åldern börjar man sakta inse att vissa saker faktiskt ÄR ömöjliga. Illusionen av att försöka kämpa för något in i det sista mattas långsamt ut, som plyschtyget på en välanvänd soffa. Efter några tusen av livets motgångar kryper en något sliten känsla fram. Den sätter sig nonchalant bakom vänstra örat och viskar ömt till ens undermedvetna att man ska låta bli att kämpa, det är ju ändå inte lönt, det kommer ändå inte ge något resultat.

Jag är en 100-0 människa. Antingen är det 100% eller inget alls. Det är nog mycket få saker i mitt liv som jag gjort "halvdant". Och om jag gjort det har jag ogillat känslan.
Det som jag är dålig på och inte har några förutsättningar att bli bättre på har jag högaktningsfullt skitit i. Kanske därför jag är fullständig sport-analfabet bl.a.

Nu till de mer existensiella frågeställningarna.
Som jag nämnde ovan inser man med livets gång att det faktiskt finns saker man aldrig kan uppnå, hur mycket man än försöker. Jag vill inte gå in i detalj vilka dessa saker är, då de är ytterst individuella.

De flesta människor lär sig så småningom att ersätta sina önskemål och drömmar med någonting som är nästan lika bra, men inte fullt ut.
Man kanske drömmer om en ny Merca men p.g.a. ekonomin nöjer sig med en Audi. Man kanske planerar en vandring i Himalaya men får nöja sig med en charterresa till Grekland. Man kanske vill ha en nypolerad USA Stratocaster men får nöja sig med en Mexikansk Squire. Man kanske har hittat drömpartnern men nöjer sig med någon man bara "trivs bra" med. Man kanske vill ta initiativet på sitt arbete men nöjer sig med att sitta i sin bur i kontorslandskapet och ta emot lön den 25:e. Man kanske drömmer om att bli rocksångare men nöjer sig men att sjunga ut bland polarna på fyllan.
Jag tror ovanstående är mycket vanligt och att de flesta människor känner igen sig i något av dessa exempel.

Men vad händer om man nu är så där överdrivet envis? Om man är en sådan äcklig 100-0 människa?
Jag vill ha min jävla Merca, annars får jag åka buss resten av mitt liv! Jag tänker åka till Nepal, annars stannar jag hemma! Jag ska ha min US Strat, annars slutar jag spela! Jag kanske ska ha drömkvinnan, annars ingår jag celibat! Jag kanske ska bli företagsledare annars lever jag på soc! Jag kanske ska rocka 30 000 fans på Wembley, annars tar jag inte en ton!
(Observera att ovanstående bara är exempel och rör inte nödvändigsvis mig som person.)

Ja, om man nu är en sådan 100-0-idiot blir ju livet ganska olidligt, särskilt när man börjar inse

att fler och fler av de saker man verkligen, verkligen vill är omöjliga.
Är det verkligen värt att fortsätta? Jag menar, jag t.ex. har 3 stora "önskemål" i mitt liv. Under de snaste 38 åren har jag väntat på en fucking genie i en ful jävla lampa som efter att jag gnuggat på den ska krypa ut och ge mig just dessa 3 önskningar, tyvärr utan resultat. Eller, rättelse här, jag har inte bara suttit på min alldeles för feta röv och väntat. Jag har, liksom de ut-och-in-vända Dobermann-hundarna i Resident Evil, vänt ut på mig själv för att uppnå dessa mål, men efter att ha erfarit tusentals ilskna käppar i hjulen, börjat tröttna.

Att inse problemet är ju första steget i självterapiprocessen. Jag skulle kunna sätta dessa mål på 0 istället för 100. Men om dessa mål är de enda man har, blir man ju en zombie, utan drömmar, utan mål.
Nu tänker väl ni: "Men sluta och gnäll din fula lipsill, skaffa nya mål!".
Är inte det i högsta grad att ge upp det som man tycker är viktigt och nöja sig med ett substitut?

Kanske är det så att det helt enkelt är dags att ge upp?

Jag lägger upp en liten blogg-banner här så jag kan länka till den bilden från Facebook. Visst är den fiiiiin? :)

This is Tellus calling.... Good night for now....





Det perfekta

Har ni någon gång varit med om följande?

Man går in på en butik med ett hav av otroligt snygga, italienska kläder. Förväntansfullt tittar man runt bland de välstädade glashyllorna som med nöd ock näppe orkar bära upp tunna lager av nästan perverst mjuka, färgglada kashmirtröjor. I förbigående nuddar man någon av dem med fingerspetsarna, bara för att få känna stundens behag.

Nyfiket bläddrar man genom militäriskt uppradade klädesplagg på sina blänkande plastgalgar, som om man flyttats tillbaka till 80-talet och bläddrade bland pop-affischer i stadens Gallerix.
Man sneglar lite snett på skohyllan och beundrar den stilrena designen medan takspottarna dansar över strassfjärilarna som speglar sig i grannens mjuka, väldoftande, italienska läderyta.
Allt i butiken är vackert och tilltalande men inget av klädesplaggen fångar ens intresse.

Man är på väg ut genom butikens portar när man nonchalant slänger en hastig blick bakåt och blir fullständigt paralyserad.
Där hänger det, på en välanvänd skyltdocka som ingen varelse i världen normalt skulle lägga märke till. Där hänger det och förtrollar den som nyligen slängde en halvsvarvad blick bakåt. Det binder fast ens själ i sina mjuka former och tillsynes enkla, anspråkslösa skapelse. Det skriker på beskådaren med tusen tungor och vädjar till dennes mest djuplodade undermedvetna om att just i detta ögonblick, just för denna magiska gång, få följa med hem.
Det perfekta klädesplagget.

Med kallsvettig panna och darrande händer möter man detta bevis på att det kanske ändå finns ett högre väsen där nånstans. Man njuter en stund av dess skepnad, lyfter försiktigt på prislappen och inser genast att plagget tydligen var ännu mer fulländat än man föreställt sig.

I detta ögonblick inleds en tvåtusenårig kamp av ens samvetskval och självbekräftelse, och trots att den bara varar i några få sekunder hinner den ställa till med förödande effekter.
Man är helt säker på att just detta plagg är bland det mest fantastiska och fulländade man upplevt under hela sitt liv. Om man bara fick bära ett enda klädesplagg för resten av sitt liv så skulle det vara just detta plagg, även om det efter otaliga tvättar skulle kännas lite gammalt och utnött, så skulle det ändå älskas lika mycket, om inte mer än vid den första anblicken.

Sedan kommer vändningen. Är man verkligen värd detta? Har man råd att betala det höga priset? Man har ju inte åstadkommit något ens i närheten så fulländat som denna skyltdockebeklädnad. Det skulle krävas flera års volontärt fältarbete eller andra närapå sjukliga uppoffringar för att med gott samvete bara ta plagget av dockan, lägga det i en glansig butikspåse och ta hem för ett lyckligt liv "ever after".

Med all sannolikhet tycker både butikspersonalen och hela ens övriga omgivning att man ska låta plagget vara och spara sina pengar, kanske inhandla någon tröstande sak på H&M, bara för att för en stund stilla köplusten. Trots kriget i hypofysregionen börjar man nu, liksom en utmattad hund, sakta glida ner på rygg för att blotta halsen för omgivningens fradgadrypande, sylvassa huggtänder.
När sedan allt lugnat ned sig kryper svansen in, långt under buken och man släpar sin uppgivna kropp sakta ut ur butiken, lika tom som påsen man inte ens har. Utanför gör man allt för att inte titta in igen, rädd för att falla för frestelsen.

Tomheten består, liksom tankarna... tankarna: om....

This is Tellus calling.... Good night for now....