Min eviga kärlek

Återigen håller historien på att upprepas. Återigen ligger jag nere på livets botten, naken, utlämnad och hopplöst ängslig över framtiden. En framtid som inte finns. En framtid som bara är en suddig illusion i en romantikers lillhjärna.

 

Återigen försöker jag greppa taget i löst hängande alger av hopp. Återigen glider de ur händerna, gång på gång.

 

Första gången detta hände var när jag var 11 år gammal. Vintern '84 satt jag på Vallby. Nyinflyttad till vårt vintertäckta land. Jag hade lämnat mitt födelseland, lämnat alla mina vänner, lämnat min dåvarande flickvän. Allt var hopplöst och tråkigt. Denna höst och vinter var riktigt långa, kalla, gråa och snöiga. Genom mitt rums fönster kunde jag se förbipasserande människor. Kanske 3-4 personer dagligen. Livet kändes som ett fängelse tills jag fick börja min skolgång på högstadiet (jag fick hoppa över 6an och gå direkt från 5an i mitt födelseland till 7an här).

 

Men det fanns en sak som höll mig levande. Jag hade fått Alphaville's vinylskiva "Forever young" i julklapp, spelade in den på kassettband och spelade den på "bergsprängaren" i mitt rum. Ett rum som var belagt med brun heltäckningsmatta och överfullt av uppklistrade affischer från OKEJ, föreställande allt från Yngvie Malmsteen till Samantha Fox. Jag verkligen älskade den skivan och överdriver nog inte om jag vågar påstå att jag lyssnat på den 12-1300 gånger under min livstid hittills. Jag lyssnade på den minst en gång om dagen (självklart andra skivor också), i flera år. Den är fortfarande en av storfavoriterna, 30 år senare.

 

Jag njöt av musiken, dissekerade varenda låt. Fokuserade på varenda trumtakt och basslinga, tog ut melodierna på min första leksaks-keyboard. När allt kändes tungt och hopplöst var musiken min räddning. Att sjunka in i arrangemangen och glömma bort omvärlden var en underbar tillflyktsort.

 

Sedan dess har detta upprepats med jämna mellanrum. Så är fallet även nu.

 

Tack musiken. Tack för att du faktiskt vid flera tillfällen räddat mitt liv. Tack för att du är det enda som får mig att må riktigt bra. Tack för att du är den som stärker mitt självförtroende utan falska ord. Tack för att du fört fram all den underbara poesi som finns där ute och även inom mig.

 

För vad gör det om jag blir gammal? Vad gör det om jag blir svag? Vad gör det om jag för alltid förblir oälskad? Vad gör det om jag aldrig igen får känna den passion som jag längtar efter? Vad gör det om jag dör ensam? Vad gör det om jag blir bortglömd?

 

Jag vet att du alltid kommer finnas där för mig... tack för att du finns...

 

This is Tellus calling.... Good night for now....

Berättelsen om Axtjo

Det var länge sedan, eller för ett bra tag sedan, eller egentligen inte alls länge sedan, låt oss säga igår i ett land långt bort från Vatikanstaten. Där bodde en gammal panda med det stolta namnet Axtjo.

Hans gråa fläckar på de mörka delarna av pälsen tydde på en relativt hög ålder för en panda. Själv envisades han med att påstå att pälsen fläckvis blivit blekt av den starka solen och gles av allt liv och rörelse i hans liv.

Axtjo var en mycket intelligent och populär panda. Enda sedan barnsben hade han många vänner som han umgicks med. Alla i hans by var harmoniska och glada, vilket kunde sammankopplas mycket tydligt med den spretiga växten de brukade torka och röka på kvällarna. Allt i byn var precis som det alltid har varit, man odlade sin egen mat, man dansade salsa, man jagade bergsskunk och sjöng trots total tondövhet.

 

En vacker kväll som denna, fast i 35 graders värme, minus snö och oväder, satt Axtjo på sin nybonade bambuveranda och begrundade livet. Bambugolvets knarr påminde om att han tagit det lite väl lugnt på sistone och att han kanske ätit en och annan bergsskunk för mycket.

Han tänkte på sina ungdomsår, när alla de andra små pandorna lekte med varandra och ropade hans namn, mest i förkylningstider. Han tänkte tillbaka till skolåren på Ko'khadit Ther'ett akademien där han träffade många spännande pandor, även några som envetet envisades med att dagligen lyssna på Bullit for my Valentine.

Axtjo tänkte på sin första och enda kärlek. Det var en liten mullig blondinpanda med stora blå ögon och ännu större.... uhum... nåja. Han mindes hur lycklig han var då och att det faktiskt var den enda tiden i hans liv som han kände äkta genuin glädje och kärlek. Han mindes sina år som hårt arbetande ungpanda på grannbyns hattfabrik, där man tillverkade moderiktiga skunkmössor åt hela djurvärldens elitiska tanter. Han mindes alla de år han varit frilansande skunkjägare och till och med vunnit landets jägarpris Guldskunken (även kallad "stinkaren") vid två tillfällen!

 

Axtjo tuggade sakta på en bit skunkkött och tittade ut över de silverskimmrande risfälten. En kall, fuktig känsla fyllde hans lungor och en liten tår sökte sig ner från hans kind och studsade glatt mot bambugolvet.

Han ville så gärna känna det förflutna igen. Han ville så gärna ge sig ut på äventyr och utforska sådant han inte gjort förut. Han ville vara kapabel till att återigen känna kärlek. Han ville än en gång vara riktigt bra på någonting. Vad som helst!

Men Axtjo var en gammal panda. Han orkade inte gå så långt för att ge sig ut på äventyr. Han klarade av att jaga/odla sin egen mat och skörda lite the samt spretig växt till pipan. Han kände att allt det glädjande i livet var över och det som skulle hända framöver var början till slutet. En mycket lugn början till ett långt och utdraget slut.

 

Plötsligt hördes ett oroligt ljud från körsbärsträdet vid verandan. Axtjo tittade upp och såg en liten svart skugga som flaxade högt upp i trädet. Han bestämde sig för att titta lite närmare. I månskenet kunde han nu se en liten fladdermus som fastnat med vingen i en av grenarna och flaxade för sitt liv för att komma loss. Axtjo tog ett stadigt grepp runt den ganska klena trädstammen och klättrade upp mot ljudet. Det var mörkt, men månskenet och det ljusrosa lapptäcket av körsbärsblommor lyste upp synfältet när han kom upp över trädkronan. Han försökte nå den lilla fladdermusen men pälsen var för tjock (eller om det var magen) för att klämmas igenom trädgrenarna. Han sträckte på sig så mycket som en överviktig panda bara kan och hakade loss fladdermusen från dess fångeskap.

Nästa sak som hördes var ett torrt, ödesdigert ljud från den alldeles för klena trädstammen. Ljudet efterföljdes av en kraftig duns mot stenbeläggningen utanför Axtjo's veranda. Sedan blev allt tyst.

 

Den lilla fladdermusen flaxade runt en stund för att sedan hänga sina små klor i taket på Axtjo's veranda. Han tittade nyfiket på det gråvita djuret som låg framför honom helt stilla och sakta började bekläs med ett fluffigt blomstertäcke.

Fladdermusen trampade runt oroligt en stund och en liten tår sökte sig ner från hans nos och studsade vemodigt mot det glansiga bambugolvet.

 

Du fick som du ville min nya vän. För sista gången gav du dig ut på äventyr, för sista gången kunde du känna att du älskade en annan varelse och för sista gången visade du att du var bra på någonting, även om detta någonting var att ge ditt eget liv.

 

Den lilla fladdermusen spred ut sina vingar och ljudlöst flög upp mot skyn, där han bara någon sekund senare försvann, som om han upplöstes i tomma intet.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....