Nu blir det fan personligt...

Fan att det ska vara så svårt att komma tillbaka, att våga tro på sig själv, att våga satsa.
 

En gång var jag kung, jag hade jobb, jag hade position, jag hade flera små firmor som gick runt och som jag drev med stolthet och engagemang, jag var i en fantastisk relation, full av kärlek och passion, jag brann för mina intressen och sög i mig allt av det goda spadet livets kräfta hade att erbjuda.

 

Sedan hände något. Relationen sprack och med det kändes allt meningslöst, firmorna, engagemanget, pengar, allt. Detta pågick i flera år, firmorna lades på is en efter en och försoffningen fortsatte.

 

Det var ett tag sedan, men sedan dess har självkänslan, passionen, engagemanget och tron på sig själv aldrig kommit tillbaka. Det börjar bli jobbigt. Det finns så mycket jag är fullt medveten om men så mycket som blockerar och står i vägen.

 

Jag vet att jag kan driva ett företag och göra det framgångsrikt. Jag har så många bra idéer att om jag skulle våga satsa på dem, skulle jag bli ekonomiskt oberoende inom 5 år.
Varför drar jag då öronen åt mig så fort något går fel i planeringen och jag tvingas att hitta andra vägar? Varför är jag beredd att lägga ned idén direkt?

 

Jag vet att jag kan skriva musik, jag kan sjunga, jag kan producera och skriva riktigt jävla bra texter. Jag har bevis, jag har lyckats att släppa ett album och har ständigt nya idéer för mer musik.
Varför drar jag mig för att börja skriva något? Varför blir jag illa till mods varje gång jag ska öva gitarrspelande?
Varför lyssnar jag gång på gång på låtar jag redan gjort grunden till utan att slutföra dem? Varför ligger den grymma sångmicken jag köpte för ett halvår sedan fortfarande ouppackad?

 

Jag vet att jag har talets gåva. Jag kan argumentera sönder vilken politisk motståndare som helst på några minuter. Jag kan ta människor, lyssna på motargument och föra en vuxen, pajfri diskussion, där jag oftast blir vinnaren.
Varför plockar jag inte åt mig? Varför väljer jag att vara i bakgrunden och inte kandidera till maktpositionerna, även om jag vet att jag skulle göra stor nytta där? Varför drar jag mig undan situationer där jag har en chans att glänsa?

 

Jag vet att jag är världens bästa man. Jag vet att jag kan älska och engagera mig i någon till 100%, det har jag gjort förut. Jag vet att jag kan tillfredställa en kvinna på alla plan, både själsligt, intellektuellt och sexuellt samt vara det perfekta stödet och beskyddaren, för alltid.
Varför vågar jag inte ta steget? Varför omvandlar jag varenda flörtsituation till skämt? Varför hittar jag på hundratals hinder varje gång någon verkar intressant? Varför ser jag alla kvinnor jag möter som fullständigt onåbara?

 

Kan det vara så att det faktiskt var länge sedan som någon trodde på mig? Jag menar verkligen trodde på mina förmågor och kvaliteter. Min familj tror knappt att jag kan lyckas med något så enkelt som att laga mat. Affärsvärlden ser mig inte som jämlik och jag får bevisa min affärsmannaskap varenda gång jag är i en affärssituation. Mina vänner, hur schyssta de än är tror inte på min romantiska förmåga. Singla kompisar presenteras friskt för varandra, men inte en enda gång under det senaste decenniet har någon sagt "du borde träffa Tomas, han är en bra kille, ge honom en chans". Jag duger helt enkelt inte till deras vänner. Nu kommer säkert mina vänner känna sig orättvisst behandlade. Fuck them, den som någon gång lagt in ett gott ord för mig får gärna bevisa motsatsen.

 

Varför ska det vara så förbannat svårt att vända trenden? Jag vet ju alla de här sakerna, jag har nyckeln till hur jag ska förändra allt till det positiva. Jag har facit sedan tidigare.

 

Tro på mig Världen.... för du vet mycket väl... jag ÄR fucking awesome.....

 

This is Tellus calling.... Good night for now....