Alphadial

Nu tänker jag beståmt säga emot alla fredliga, desillusionerade pacifister där ute.
Det pratas mycket om att man ska älska sina medmänniskor, ge kärlek och förståelse.
Man ska ta hand om varandra och öppna sina hjärtan samtidigt som man bejakar sig själv och lyssnar på sina egna känslor.

 

Därför vill jag ge lite utrymme till en känsla som vi alla upplever ibland, en känsla som är mer äkta, innerlig och passionerad än de flesta andra känslor. En känsla som får oss att uträtta helt fantastiska saker utan att tveka och åstadkomma saker vi aldrig trodde att vi var kapabla till.
Jag pratar självklart om den mest tabubelagda känslan av dem alla - hatet.

 

Varför är denna känsla nedvärderad jämfört med andra äkta, mänskliga och fullt naturliga känslor?
Jag anser att hatet är en av våra grundläggande känslor, tillsammans med kärlek, rädsla, glädje, förtvilan.

Man ska aldrig underminera sina egna eller någon annans grundläggande känslor. I de fall man gör det
växer de sig större och blir mer okontrollerbara. Det gäller alla känslor.

 

Så till dem som säger att man ska vägra att hata ger jag ett kärleksfullt stort "Fuck you!".
Det är dags för er att vakna upp och lukta på kaffet, eller snarare skiten, den stora, bruna bajshög världen har blivit. Ni kan sitta där i er sköna 2a på Söder och tycka att man ska älska alla och att alla människor är lika mycket värda.
Nej, alla mnniskor är inte lika mycket värda. Det finns människor vars liv betyder ingenting för mig, människor som borde upphöra med sin patetiska existens just i detta ögonblick, människor som jag inte ens vill betrakta som människor.
Ni vet vilka jag menar, ni är bara inte mogna att släppa fram den vackra, äkta, brinnande hatkänslan. En hatkänsla som inte bara kan men faktiskt bör riktas mot dessa individer.

 

Det är okej att hata, jag lovar. Det är okej att hata män som gruppvåldtar kvinnor på Ålandsbåtar, det är okej att hata rånare och tjuvar, det är okej att hata dem som misshandlar andra, det är okej att hata dem som skjuter människor på en gayklubb i Florida eller en vanlig klubb i Paris, det är okej att hata någon som skjuter oskyldiga ungdomar i Oslo, det är okej att hata dem som sexuellt trakaserar tjejer på festivaler, det är okej att hata dem som kastar sten på vår Polis och Ambulanssjukvård, det är okej att hata pedofiler, det är okej att hata förtryckare och mobbare.
Och vet ni vad? Det är faktiskt okej att hata sina medmänniskor också, grannen för att den vunnit på Lotto eller ett ex för att denne varit otrogen. Eller kanske chefen på jobbet, som är ett riktigt arsel?

 

Hat är en känsla, inget annat. Om man är rädd för spindlar låser man inte in sig för all evighet för att slippa att möta en.
Om man älskar någon så tvingar man inte på denne sin kärlek, särskilt om den är obesvarad.
På samma sätt fungerar hatet, man behöver inte göra något, men det är fullständigt tillåtet och naturligt att ha känslan.

 

Hatet är faktiskt en vacker, upplyftande känsla, den får oss att brinna, hitta vår inre låga och engagera oss.

 

Tänkt nu efter en stund, ta fram 3 saker/människor som ni hatar, inte ogillar men hatar. Det är lättare än ni tror.
Ni behöver inte göra något, bara förlika er med att de känslorna faktiskt finns där och att de är i högsta grad äkta!

 

This is Tellus calling.... Good night for now....