Alphadial

Musikaliskt har man avverkat några fina upplevelser. Det blev Steve Rothery (Marillion), Tony Carey, Magnum, Ghost, Lisa Miskovsky och såklart Devin Townsend! Mycket bra musik och inspiration.

 

Ett par prylar har det också blivit. Årets dyraste inköp är en BC Rich Draco. En grymt vacker gitarr. Sedan blev det en liten träningsförstärkare för att slippa starta upp hela studion när man känner för att plinka på någon av gurorna. En Line 6 Spider III 75 blev det.

Sist men inte minst blev det en DLSR kamera, en Nikon D5200. Det är meningen att jag ska börja fota/filma en del. Kul med en ny hobby.

 

Jag har varit politiskt aktiv under året och bl.a. arbetat med valrörelsen. Under denna tid har jag fått träffa många härliga, underbara människor, både partikamrater, våra kära väljare och nyfikna potentiella väljare. Att vara vid valstugan och svara på nyfikna frågor från Sveriges unga framtid var en oerhört givande och rolig upplevelse.

Under hösten blev jag även invald att representera Sverigedemokraterna i Nämnden för Funktionshindrade, ett uppdrag som jag tycker är mycket roligt (trots de skoningslöst tidiga morgnarna) och där jag nog kan bidra med kunskap och erfarenhet.

 

Så, några dåliga saker då?

 

Som ni kanske märker så står livet stilla på det personliga planet. Anledningen till detta är att ägaren till denna blogg är djupt deprimerad. Det är mycket tillsynes roliga saker som hänt under året, men det är svårt att njuta av dem när man ser världen genom depressionsglasögon.

 

När det gäller mänsklig kontakt (ja, kvinnor) så har jag fått extremt dåligt självförtroende och kan i nuläget inte tänka mig att någon "normalstörd" kvinna skulle kunna vara attraherad av mig. Detta har endast förstärkts av några försök på nätdejting. Men när ett års medlemskap på några sajter och ganska många försök till att starta konversationer resulterar i 0 (ja, noll) svar, inser man att man är helt borta från "marknaden".

IRL finns inte heller någon flörting längre. Tidigare kunde man få ett och annat leende, nu är det mer kväljningar som erbjuds. Kanske är det sant, kanske är det mina glasögon.

Ett stort bakslag som gör att jag känner mig värdelös som man.

 

Professionellt var detta inget bra år. Mitt aktiebolag som startades i april behöver tillstånd från Inspektionen för Vård och Omsorg för att bedriva verksamhet inom personlig assistans. Jag har skickat in en massa handlingar, intyg och verksamhetsbeskrivningar men trots att jag har 20 års erfarenhet av branchen och drivit enskild firma i 10 år räcker det tydligen inte för att driva exakt samma verksamhet inom ett aktiebolag.

Ett avslag i december är senaste budet. Avslaget är överklagat med kompletteringar.

Ett stort bakslag som gör att jag känner mig värdelös på det professionella planet.

 

Depressionen har gjort under året att jag inte varit så social som jag velat vara. Trots den underbara sommaren har jag inte varit ute på krog och sådant. Jag har väldigt svårt för att umgås med människor, och extremt svårt att ta kontakt med nya. Mina kompisar har tydligen märkt av detta. Det är knappt någon som hör av sig längre, folk vill inte komma på fest och inte hitta på något tillsammans med mig längre. Det är jobbigt, ensamt och tröttsamt att jämt göra saker ensam.

Endast ett par riktiga vänner är kvar, och jag är så jävla tacksam att jag har er, ni vet vilka ni är (om ni nu orkar läsa detta).

Ett stort bakslag som gör att jag känner mig värdelös på det sociala planet.

 

Jag tjatar om depression här och ja, i november fick jag diagnosen depression och ångest. De var snabba med att slänga fram receptblocket med lyckopiller, mest för att undvika risken att jag skulle vara farlig för mig själv.

Nu vägrar jag ju att äta betablockerare och serotoninghöjare då jag anser att man blir personlighetsförändrad av dem. Och jag vill fortsätta att vara mitt unika, äckliga jag, inte något annat äckligt jag. Remiss till psykolog finns, men läkaren antydde att det inte är säkert att jag får träffa någon, de kanske tycker "ät piller eller skyll dig själv".

 

Min spontana sammanfattning är att vad jag än gör, hur mycket jag än försöker så får jag bakslag hela tiden. Om man håller på och sjunker i kvicksand så blir man inte så glad om någon ropar till dig att du precis vunnit 100 mille på lotteri. Även om man försöker hålla sig på ytan så vet man att den enda vägen är ner.

 

Fan, det blev en halv bok detta. Jag hoppas att ni andra har haft ett bra år och att 2015 blir ännu bättre. Jag känner att 2015 inte kan bli så mycket värre än 2014, men erfarenheten säger mig att det förmodligen blir det.