Elefantliv

För mig är kärleken det ytterst fantastiska som kan hända en person. Det är den ultimata upphöjningen, bekräftelsen och emotionen samtidigt som det är en uppoffring. En uppoffring där man går ifrån sina egna behov och värderingar. I vissa fall i stor utsträckning, i andra fall i liten. Kärleken lämnar en aldrig oberörd. Hon försvinner med en söt parfym av saknad eller en stank av mögligt avlopp, det finns inga mellanting.

 

En av mina största mardrömmar är att träffa någon, förälska sig, och få veta att man bara har en kort tid tillsammans, t.ex. om personen är sjuk. Jag kanske är en dålig människa men rent spontant kan jag känna att jag inte skulle klara det. Jag skulle nog inte klara av att vara med en person som jag vet snart kommer att försvinna.

 

På samma sätt skulle jag aldrig tillåta att någon var med mig om jag bara hade en kort tid kvar. Älskar man någon så utsätter man inte den personen för ett sånt enormt lidande.

 

Detsamma gäller sjukdomar. Om jag hade en sjukdom som snabbt gör mig sämre skulle jag aldrig inleda ett seriöst förhållande, inte ens om hon är fullt medveten om hur framtiden kommer att se ut.

 

Jag är nog en sån där elefant som när det är dags, går ifrån flocken och lägger sig i något buskage för att tillbringa sina sista timmar i ensamhet.

Och om man har riktig, riktig tur så kanske flocken redan glömt att man någonsin varit där...

 

This is Tellus calling.... Good night for now....