"Surpitten" tittar på Melodifestivalen, del 3

Ojojoj,  denna vecka höjdes faktiskt kvaliteten på deltagarna och låtarna.... NOOOOT!

Programledarparets krystade skämt är sämre än hittills men Filippa Barks 20 år gamla vitsar uppväger skämtnivån med ännu mer usel humor.

I någon sketch säger Christer Björkman att Robin är komiker. Det går tyvärr inte att hålla med.

 

Nåja, fåren då:

 

Melodi nr 1.

"Insomnia” – Ellen Benediktson

Läder är aldrig fel! Läder, läder, mer läder. Och så lite mer läääääääder!

Va? Sjöng hon också? Ja, just det. Den där korsettjejen med oproportionellt stora lår i mitten av tårtan gnydde ju något som påminde en hel del om Euphoooooooria.... Fast något uppoppad.

Ett minuspoäng för att hon dolde det som kunde varit bra med numret bakom en tunn slöja. Lääääääder!

 

Melodi nr 2.

”För din skull” – Kalle Johansson

Detta kändes som om någon med mycket dåligt omdöme slog ihop "Bonde söker fru" med "Dansbandskampen".

Låten lät som en "melodi" som man med en dåligt stämd gitarr från Teknikmagasinet spelar "hemma på gården", till  sin bordercollie Rufus.

Grabben hade inte ens vet att skaffa sig ett artistnamn. Kalle? Vem fan röstar på en KALLE!?!?

Som tur är slapp jag lyssna på c:a 1½ minut av eländet då streamingen hakade upp sig. Tackar för det!

 

Melodi nr 3.

”Bring Out the Fire” – Andreas Weise

Man snor en världskänd pianoslinga av Robbie Williams, lägger på en refräng från någon dance-hit från sent 2000-tal och låter fanskapet upprepas om och om igen med hjälp av en ADHD-tomte som snart borde inse att han aldrig kommer vara ens i närheten lika populär som sin pappa.

Arne... nej, förlåt, Andreas har ju verkligen givit "mediahoran" ett nytt ansikte. Han finns överallt, Idol, Melodifestivalen mm. och försöker synas. Och han känns lika äkta på scen som ett par 30-kronors Adidas från Turkiet.

Lite elakt hoppas jag att snart få se honom knapra på råa strandkrabbor i Robinson.

 

Melodi nr 4.

”Living to Die” – Andreas Johnson

Jag gissar på att något läskigt och övernaturligt har skett här. Jag tror att Jocke Berg har dött och blivit en demon. Sedan har han tagit över Andreas kropp och försöker framföra en typisk Kent-låt genom Andreas. Låten hade ju varit rätt bra om den framförts av Kent, eller vem som helst förutom Andreas Johnson.

Släpigheten finns där, de udda tonarterna finns där. Sen tar det slut.

Titeln talar för sig själv. Andreas ser gammal och sliten ut, ungefär som en patient på långvården. Eller en relativt ung hobbit.

 

Melodi nr 5.

”Don't Stop” – Isa

I motsats till förra låten finns här ingen som helst avsaknad av energi. Tvärtom, energin i showen skulle kunna förse hela Östersund med elektricitet för ett par sekunder.

Liksom en ormbiten chihuahua skuttar Isa på scen och får dansarna att överväga begäran om kraftig lönehöjning från SVT.

Låten är iofs ganska "catchy", men det är klamydia också.

Isa har 4286 personer med sig som medkompositörer till låten, vilket i grunden bevisar att hon själv är ganska talanglös. Dessutom har alla dessa människor tydligen varit helt besatta av Taylor Swift's "Shake if off" då låten är väldigt nära ett plagiat.

Man har hört detta förr, typ varje gång man råkar få in RixFM på bilstereon. Please stop!

 

Melodi nr 6.

”I See You” – Kristin Amparo

Man blev direkt delgiven det fullständigt irrelevanta och ointressanta faktat att Kristin kommer från Colombia och Lidingö.

Tankarna började då frodas. Finns det blåvalar i Colombia? Finns det blåvalar i Lidingö? Lite manlig logik rättade dock till problemet. Om man drar en linje mellan Colombia och Lidingö och hittar mittpunkten så hamnar man faktiskt någonstans i Atlanten. Och i Atlanten kan det faktiskt finnas en och annan val! Om den har simmat vilse.

Så har även detta exemplar gjort. Sången låter som om en förkyld Adele gått sånglektioner - hos en val.

Något för mycket delay på rösten gör att sången låter som valsång och är lika intressant som valsång.

Ett tips till stylisten är ju även att använda ett läppstift som inte färgar hela tandraden röd.

Yes dear, we see you too. Actually, we can see you from space.

 

Melodi nr 7.

”Jag är fri (Manne Leam Frijje)” – Jon Henrik Fjällgren

Det här påminner mig om de ryska gummorna som vann ESC 2012 med "Party for everybody". Även denna låt  innehöll typ en enda textrad. Att stå på scen i storstan, med rendynga under sandalerna, iklädd en läderpyjamas och sjunga "heya, heya" klarar t.o.m. Red Hot Chilipeppers, så gör även denna vilsekomna låtsas-same.

När det gäller koreografin så kan jag ju förstå det samiska, dansande paret, men varför hänger man upp dansarna som något slags spöken från Scary Movie 7?

Min spekulation är att det här kommer att vinna i finalen, bara för att vi så desperat måste vara mångkulturella och udda. Men det kan även vara ett smart drag, udda funkar i Europa.

En sjuk tanke till (finns det andra i min hjärna?). När lilla Jon Henrik fick kramas med lilla Isa på slutet såg han extremt generad och besvärad ut, stackaren. Säkert lite jobbigt för honom detta, med tanke på att han med all säkerhet fortfarande är oskuld (frånsett några renkalvar då).

Glöm bara inte att ändra texten till "Europe, this jojk is for you".

 

This is Tellus calling.... Good night for now....