Maya Piraya

Enligt Mayaindianerna är all vår existens, världens vara eller icke vara, vår framtid och våra öden strikt förutbestämda.
För ca 2500 år sedan tittade man på stjärnkonstellationerna och deras rörelser. Man använde matematiska beräkningar, en stor del fantasi och kanske även lite hjälp från andevärlden och våra förfäder, för att bilda sig en uppfattning, eller i alla fall en illusion av en inblick i vår framtid.
Man skrev ner alla ledtrådar och beräkningar, man skapade en kalender som flera tusen år senare visade sig vara mer korrekt (astronomiskt sett) än alla andra kalendersystem.

Mayafolket ägnade sig som sagt åt populär-astrologi och har sedan dess tolkats och imponerat. I vår tidsålder har vi i bästa Maya-stil, det vill säga med mycket fantasi och fria tolkningar kunnat påvisa dessa små berättelsers pålitlighet.
Man har i viss mån kunnat förutse WW2, orkaner, större översvämningar, digerdöden, ja, till och med attackerna den 11 september 2001.
Man har i alla tider pekat på tillfälligheter och sammanträffanden och det är det enda rätta att göra.
Men tänk om Mayakulturen var så välbevandrad i framtidsskådning att de faktiskt hade rätt?

En mörk och cynisk blick för mig osökt in på den sista profetian, som enligt kalendern ska äga rum den 23e december 2012. En framtidsskådning som helt enkelt informerar om upphörandet av allas vår existens.

Nu vill jag inte måla Xibalba på väggen eller framkalla någon slags ångest, tvärtom.
Om Maya nu hade rätt och alla vi faktiskt bara har ynka 6 månader på oss, borde vi inte släppa allt och börja leva?

Borde vi inte förverkliga, eller i alla fall försöka förverkliga alla dessa "En dag ska jag ...." - löften vi hela tid ger oss själva?
Borde vi inte unna oss den där prylen vi alltid velat ha, men väntat till senare?
Borde vi inte söka det nya, spännande jobbet som vi så gärna vill ha men aldrig trott att vi duger till?
Borde vi inte bryta upp med de människor som bara tär på oss?
Borde vi inte ägna oss åt den nya hobbyn som vi alltid velat ha men aldrig haft tid för?
Borde vi inte försöka hjälpa andra för att genom lite ansträngning från några håll, uppnå sina mål?
Borde vi inte berätta för våra kära hur mycket de betyder för oss?
Borde vi inte resa till våra drömplatser, även om det bara är för några dagar?
Borde vi inte tala om för den fantastiskt snygga tjejen/killen på Facebook att vi tycker det?
Borde vi inte ta mer risker i våra liv?
Borde vi inte avslöja våra lögner och sanningar?
Borde vi inte bejaka oss själva och andra runtom oss mer?

Fast.... Maya kan ju ha fel...

This is Tellus calling.... Good night for now....