Alphadial

Kära läsare och ni andra som egentligen hatar bloggar och läser aldrig sådant skräp, men som nu har råkat att klicka på fel länk och kommit till just denna sida.

Vilka ni än är så har jag svikit er under den senaste tiden genom att beröva er nöjet att dammsuga bokstäverna av just denna lilla sida. Jag ska nu försöka mig på att ge en någorlunda trovärdig förklaring till denna närapå fascistiskt horribla händelse, för att sedan göra allt i pennans, eller i just detta fall tangentbordets makt för att lägga allt tillrätta genom en kort resumé av den senaste perioden.

Anledningen till att jag inte skrivit något under en period har främst varit att jag tyckte att min blogg har insvepts i mycket mörka mentala färger. Det har sedan en tid tillbaka inte funnits något positivt att skriva om, vilket gjort bloggen till lite av en klagomur.
Jag är en ganska rättfram person som normalt inte låter mig knäckas av motgångar och vill inte framstå som något slags klagogubbe. Eftersom motgångarna har hopats, legat på varandra och nästan knuffat varandra över kanten av mitt i nuläget rätt platta liv, så har jag helt enkelt valt att inte beskriva dem i detalj.

Missuppfatta mig rätt. Inget har ändrats och intenting pekar på att mitt livs stig skulle vara på väg mot en grönare gräsmatta men jag ska försöka behandla utomstående ämnen oftare framöver och på det sättet få litte mer variation.

Vad har hänt under den senaste tiden?

Sedan början av juni har jag haft stora problem med sjukdomar bland mina anställda, vilket tagit en enorm energi. Det är nog väldigt svårt att förstå för en utomstående, men detta har påverkat mitt liv i väldigt hög grad. Att inte veta om man kommer upp nästkommande morgon, att inte kunna träna så mycket man vill, att inte kunna äta det man vill och när man vill, att inte kunna träffa sina vänner när man vill, att inte ens kunna tillfredställa enklaste nödvändiga behov när man vill, att inte kunna planera något, att leva i ständig ovisshet, gör att man känner sig som en fånge i sin egen livsstuation.
Hade jag exempelvis begått ett våldsbrott och suttit i fängelse så hade min livssituation sett ungefär likadan ut, rent krasst.
Sommarens personalsituation har varit fullständigt katastrofal.

I och med ovanstående punkt har jag blivitt mer avskärmad, känner mig i nuläget i gränslandet mellan att vara folkskygg och inte vilja skapa nya kontakter, och att verkligen försöka leva livet som jag vill.
Jag har en bättre förståelse hur en person kan knäckas och kuvas av någon annan. I mitt fall är det dock inte någon person som är boven, utan min livsstuationn i stort.

Mitt redan dåliga självförtroende har nu övergått till en apatisk nonchalans. Jag har nu insett att jag inte längre är den flörtiga, öppna person jag alltid varit. Tankarna är nu fixerade vid att jag t.ex. aldrig kommer att träffa någon att utbyta romantiska känslor med, rent logiskt: varför skulle någon vara intresserad av mig?
Samma sak med arbete och affärsliv. Varför försöka att lyckas med något när jag vet att för varje försök att lyckas med något, kommer tio motgångar som omkullvälter hela projektet?
Eller musiken. Varför ska jag hålla på med musik när jag endå aldrig kan "bli någon" inom branschen? Och särskilt när jag tycker att allt jag skrivit bara är skit, och de som säger att det jag gjort är bra bara ljuger!

Jag blev riktigt, riktigt rädd i lördags. I rent rekreationssyfte var jag på årets Formex mässa (nordens största designmässa) tillsammans med en god vän och en assistent.
Mässan är till för branschfolk, så jag var där i egenskap av ägare till min halvt nedlagda reklamfirma.
Det skrämmande var när jag skulle presentera min verksamhet för någon i montrarna. Jag fick knappt fram orden och stammade osäkert fram något totalt ointressant.
Var finns jag? Var finns den man som alltid variit framåt och självsäker? Var finns han som alltid haft lätt för att prata med nya människor? Var finns han som utan problem tittar en vacker kvinna djupt in i ögonen utan att vända bort blicken?
Jag är panikrädd att han nu är borta och kommer aldrig tillbaka.

Insåg precis att ovanstende låter som om ALLT var personalsituationens fel. Nej, nej, nej, så meenade jag inte. Självvklart medverkar den i hög grad, men personlighetsproblemen beror på en blandning av den, de hundratals motgångar jag haft på alla plan under de senaste tre åren, samt en total avsaknad av positiva känslor.

Och så några positiva saker, kanske.

Jag har äntligenn fått min bil klaranpassad och levererad!
Nu kan jag njuta av den underbara friheten att spontant kunna åka iväg var jag vill, när jag vill. Tyvärr har jag p.g.a. assistansbristen inte kunnat använda den så mycket som jag planerat i sommar, men det är skillnad på "att ha möjlighet" och att "kunna". Nu, i och med bilen har jag alltid möjligheten att vara spontan, även om jag av olika skäl intte alltid kan.

Fan, det var nog det enda positiva som hänt sedan jag skrev senast. Blää!

Nåja.....

Så, vad är i planeringen?

Personalsituationen måste lösas NU! Vikarier nyanställda och vikariesituationen är redan bättre men det kommer att krävas stora krafttag under höstten för att få in allt på rätt spår igen.

Har eventuella planer på en längre resa i vinter. Vi får se hur det blir.

Jag kommer förhoppningsvis att få igång min hemmastudio under de närmaste veckorna. Bra att ha möjligheten att skapa musik, även om man kanske inte alltid vill.

Jag ska försöka återfå kontrollen över mitt eget liv. De som medvetet eller omedvetet försöker styra det kommer att försvinna ur mitt liv. Jag ska även försöka ha lite privatliv (skrev han öppet i sn blogg, motsägelsefullt?).

Jag ska kämpa för att hitta ett sätt att återfinna den jag har potential att vara.

Så, nu är ni uppdaterade! Känns det bra?
Jag kommer försöka skrriva något varje dag framöver, även m det ibland inte kommer handla om just mitt liv. Hoppas ni vill läsa mitt klotter.

This is Tellus calling.... Good night for now....