Dansföreställningen
Åren flyger förbi oss, som gråa sidentrasor med stänk av insprängda mönster i alla möjliga färger. Ibland stannar de till på axeln, viker fram framför ansiktet och gör sig extra minnesvärda för att sedan nonchalant glida ner över bröstkorgen och ner på våra nyputsade skor, ligga kvar där i några sekunder, som en vällagrad eftersmak och sedan svepas iväg i glömskans vindpust.
Vissa av trasorna täcks av mörka, markanta mönster, som genom sin patina påminner om deras hårda existens. Andra innehåller färgklickar av lila vemod, orange oro för framtiden, grönt hopp, blått lugn och röd passion, med små stänk av vit oskuldsfullhet.
Medan trasorna dansar runtom oss och försöker få med oss i livets rytmiska ryckningar kan vi lättare förstå meningen med hela denna divina föreställning.
Varje liten tyglapp, varje stuvbit, varje bortnoppad tråd ger oss nya insikter, om livet, om tiden, om oss själva.
Man ser tillbaka på de rastlösa unga åren, då ingenting spelade någon roll, då man levde för dagen och hade hela världen inför sina fötter. Allting man drömde om, allt man önskade sig skulle lösas i framtiden, på ett mirakulöst egenhändigt sätt. Man hade fel.
Man sneglar på trasorna som är broderade med dubbelsiffriga nummer och börjar med siffran 2. Åren då man var hungrig efter allt, man ville se världen, man ville arbeta, man ville festa, man ville knulla, man ville hitta på saker som ingen annan gjort förut och testa allt! Och det fick man!
Mot slutet av flygföreställningen möter man de något tyngre, mer gråa och slitna trasorna som mer försöker ta sats från marken och fånga de starkare vindpustarna. De broderade 3:orna glänser i hörnen och är inte helt olika 2:orna. På dessa skarvbitar skymtar man fortfarande samma hunger, samma nyfikenhet, samma rastlösa beslutsamhet om att ingenting någonsin ska få bli slentrian! Tyvärr fungerar det inte lika bra som på de blankare trasorna.
Av alla dessa tygstycken som fladdrar förbi och bjuder upp till dans lär man sig något, man lär sig att ingenting kommer någonsin lösa sig av sig självt om man nte kämpar för det, man lär sig att nyfikenhet och framtidshopp lönar sig oavsett hur många nitar man åker på och hur många nyttiga misstag man än begår, man lär sig att nitarna blir fler och fler ju fler trasor som fladdrar förbi och vissa av dem är helt täckta av trögflytande svart tjära, man lär sig även att på något oförklarligt nyfiket sätt ständigt spana efter vad nästa tygbit har att säga.
Kanske är den grönrutig, kornblå eller beprydd med blodröda blommor?
Livet är ju trots allt bara en enda dansföreställning....
This is Tellus calling.... Good night for now....