Nattkampen
Klockan är 02.27. En annorlunda tid, en tid då just detta blogginlägg skapas.
Jag är en nattmänniska, jag finner normalt den ro på natten som jag aldrig kan erfara under dagtid. Stressen är borta, barriärerna är borta.
Men på sistone har jag börjat att skarpt ogilla nätter. För även om de ger en falsk trygghet och en enslig ro så föder de även tankar. Tankar som under de senaste 3 åren av mitt liv bara blivit tyngre för att nu helt förvandlas till skitig Plumbum.
Dagarna flyter på, med alla måsten, alla masker, alla saker man normalt gör, och det finns egentligen ingen tid för att begrunda livssituationen. Och när det finns tid vill man ju inte belasta människorna runtom med sitt skit.
Men när nattens ensamma timmar smyger sig på en förvandlas allt till mörker. Inte bara fysiskt mörker, utan även själsligt. De mörka tankarna kryper fram, sätter sig på tangentbordet, liksom en listig, svart räv och tittar på mig med sina gulglödande ögon, som om de väntade på en godbit.
Jag tror inte att människor runt om mig vet vilken kamp jag genomgår varje natt, en kamp för att hålla tankarna i styr, en kamp för att hålla tillbaka tårarna, att inte göra något dumt och alldeles för slutgiltigt.
Människor runt om ser bara ytan, den är iofs äkta, men den är även ett skal. Det är nästan omöjligt att ta sig igenom skalet och ytterst få har lyckats. Men det vore roligt om någon försökte....
This is Tellus calling.... Good night for now....