Aaaaaaaaargh!
Aaaaaaaaargh! Just det avgrundsvrålet vill jag ska lämna mina lungor just nu. Jag vill bara vråla ut allt som finns inom mig nu, låta skriet eka mellan husväggarna och stumt studsa ner mot asfalten!
Det finns så mycket i mitt huvud i natt. Tankarna ffyller upp hjärnan som en spänd ballong och nästan till bristningsgränsen pressar hjärnbarken mot skallbenet.
Jag vill bara skrika och få ut alla de tankar och känslor som finns där.
Ja, ni läste rätt, jag skrev känslor. Det är svårt att tro och kanske även förstå, men denna gubbe har sådana ibland. Det kanske är omöjligt att föreställa sig att bakom den hårda ytan, bakom den neutrala framtoningen, bakom stolen jag sitter i, bakom min eviga mask av påtvingad solbränna och dåliga skämt, finns någon som en gång i tiden kände, kunde tänka varma tankar, kunde gilla, kunde hata, kunde uppröra och beröra, kunde t.o.m. älska.
Alla dessa så kallade känslor är rätt ovanliga hos mig, de kryper mycket sällan fram, men när de gör det verkar de vilja självmordsbomba sig själva, och ta med mig på köpet.
Det finns saker man inte kan styra, det finns tankar man inte kan rå på. Det enda man kan göra är att kväva dem med en tjock kudde från IKEA, med något fjantigt namn som "Gosa" eller "Mysa" och i sängens trygga insvepning skrika inombords, stirra in i mörkret och vråla ut sin förhoppningsvis tillfälliga förtvivlan.
Sedan, när solstrålarna börjat leka med mina morgontrötta fönster blir allting bättre, eller egentligen inte. Ljuset suddar bort nattens inre tankar och välkomnar mig till ännu en dag av lysande skådespeleri...
"Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on"
- The Show Must Go On, Brian May
This is Tellus calling.... Good night for now....