Det perfekta
Har ni någon gång varit med om följande?
Man går in på en butik med ett hav av otroligt snygga, italienska kläder. Förväntansfullt tittar man runt bland de välstädade glashyllorna som med nöd ock näppe orkar bära upp tunna lager av nästan perverst mjuka, färgglada kashmirtröjor. I förbigående nuddar man någon av dem med fingerspetsarna, bara för att få känna stundens behag.
Nyfiket bläddrar man genom militäriskt uppradade klädesplagg på sina blänkande plastgalgar, som om man flyttats tillbaka till 80-talet och bläddrade bland pop-affischer i stadens Gallerix.
Man sneglar lite snett på skohyllan och beundrar den stilrena designen medan takspottarna dansar över strassfjärilarna som speglar sig i grannens mjuka, väldoftande, italienska läderyta.
Allt i butiken är vackert och tilltalande men inget av klädesplaggen fångar ens intresse.
Man är på väg ut genom butikens portar när man nonchalant slänger en hastig blick bakåt och blir fullständigt paralyserad.
Där hänger det, på en välanvänd skyltdocka som ingen varelse i världen normalt skulle lägga märke till. Där hänger det och förtrollar den som nyligen slängde en halvsvarvad blick bakåt. Det binder fast ens själ i sina mjuka former och tillsynes enkla, anspråkslösa skapelse. Det skriker på beskådaren med tusen tungor och vädjar till dennes mest djuplodade undermedvetna om att just i detta ögonblick, just för denna magiska gång, få följa med hem.
Det perfekta klädesplagget.
Med kallsvettig panna och darrande händer möter man detta bevis på att det kanske ändå finns ett högre väsen där nånstans. Man njuter en stund av dess skepnad, lyfter försiktigt på prislappen och inser genast att plagget tydligen var ännu mer fulländat än man föreställt sig.
I detta ögonblick inleds en tvåtusenårig kamp av ens samvetskval och självbekräftelse, och trots att den bara varar i några få sekunder hinner den ställa till med förödande effekter.
Man är helt säker på att just detta plagg är bland det mest fantastiska och fulländade man upplevt under hela sitt liv. Om man bara fick bära ett enda klädesplagg för resten av sitt liv så skulle det vara just detta plagg, även om det efter otaliga tvättar skulle kännas lite gammalt och utnött, så skulle det ändå älskas lika mycket, om inte mer än vid den första anblicken.
Sedan kommer vändningen. Är man verkligen värd detta? Har man råd att betala det höga priset? Man har ju inte åstadkommit något ens i närheten så fulländat som denna skyltdockebeklädnad. Det skulle krävas flera års volontärt fältarbete eller andra närapå sjukliga uppoffringar för att med gott samvete bara ta plagget av dockan, lägga det i en glansig butikspåse och ta hem för ett lyckligt liv "ever after".
Med all sannolikhet tycker både butikspersonalen och hela ens övriga omgivning att man ska låta plagget vara och spara sina pengar, kanske inhandla någon tröstande sak på H&M, bara för att för en stund stilla köplusten. Trots kriget i hypofysregionen börjar man nu, liksom en utmattad hund, sakta glida ner på rygg för att blotta halsen för omgivningens fradgadrypande, sylvassa huggtänder.
När sedan allt lugnat ned sig kryper svansen in, långt under buken och man släpar sin uppgivna kropp sakta ut ur butiken, lika tom som påsen man inte ens har. Utanför gör man allt för att inte titta in igen, rädd för att falla för frestelsen.
Tomheten består, liksom tankarna... tankarna: om....
This is Tellus calling.... Good night for now....