Alphadial

En outhärdlig smärta infinner sig återigen innanför pannloben. Den tar över alla rationella tankar och dämpar den lilla gnutta av flyktig glädje som en gång funnits där och stundtals distraherar sinnet.

Jag sitter här i sommarens så underbara hetta och gråter. Har ingen bra förklaring till varför. Jag orkar bara inte längre, orkar inte med livet, orkar inte med tankarna, orkar inte med alla tårar inombords. Människor runtom mig tycker nog att jag är en social, glad person. Det är en roll jag spelar och gör det förbannat bra.
Men demonerna finns här, alltid med mig, alltid hungriga.
En natt som denna kommer tankarna om en snabb lösning, den slutgiltiga utvägen.
Det vore ju rätt skönt att bara gå ut, mitt i natten, ta en lång promenad, för att aldrig komma tillbaka. Det perfekta vore att bara försvinna, att aldrig hittas av någon, inte vara till besvär för någon.

Tårarna fortsätter strömma ut medan tankarna vandrar till sådant som aldrig kommer att ske.
När jag var yngre levde jag på den naiva insikten att jag har livet framför mig, med alla chansningar, misstag, tillfällen och förändringar det innebar.
Nu ser jag att denna vision tar slut över 35. Den svenska jantelagen och "bara för att det ska vara så"-mentaliteten tar över och om man inte har hus, barn, och fast jobb när man uppnått denna respektabla ålder, så är man ingenting värd.

Jag ser en klar förändring i samhället, människor har lättare för att säga saker som får en att må dåligt än som får en att må bra. Komplimanger är mycket ovanliga och tas ofta fel, som om man alltid hade en baktanke med dem.
Det är lättare att säga något åt en främlings hängbröst än någon annan främlings nyskulpterade, snygga sillisar.
Det är lättare att fälla en skämtsam kommentar om någons kulmage än att beröma för ny, fräsch frisyr.

Jag tycker att vi borde ge varandra mer komplimanger, få varandra att må bra oftare. Leva i en positiv symbios där vi inte tar upp varandras dåliga sidor utan framhäver och berömer de fina.

Som ni märker är tankarna förvirrade och många Jag gråter och längtar. Gråter lite till.
En person som betytt sjukt mycket för mig har alltid sagt "Pojkar gråter inte, men män gör..."
Jag känner mig i alla fall jävligt manlig just nu.

This is Tellus calling.... Good night for now....