Alphadial

Aaaaaargh! Ibland önskar jag att mitt undermedvetna och mitt psyke var annorlunda. Att jag kunde slappna av i mina djupa tankar och undermedvetna funderingar.
Varför är det så att när jag tillbringar tid mina många kvinnliga bekanta, där ingen som helst romantik är inblandad, så känns allt så fullständigt naturligt. Man kan prata i timmar, skratta, skämta och ha det supertrevligt.
Men om det finns en minsta lilla möjlighet till romantiskt engagemang känns ett möte som en riktigt pinsam, stel utmaning.

Det var länge sedan, jag minns faktiskt knappt hur länge, som jag kunde ta en naturlig, avslappnad fika med någon som eventuellt, möjligen, om 494 andra faktorer som tidvatten, månens placering, rätt veckodag, mm. mm. , skulle kunna vara intressant.

Jag önskar att det vore annorlunda. Men det kan ju vara en försvarsmekanism från mitt undermedvetna. Kanske är jag mig själv bara när något annat än vänskap är omöjligt och stöter bort människor om minsta misstanke om intresse infinner sig?
Jag vill ju vara lika öppen och framåt annars också!

Note to self: Shoot head!

This is Tellus calling.... Good night for now....