Alphadial

Det lilla, marmortonade bordet blänker till när latteglaset landar i ena hörnet. Doften av nybryggd espresso förstärker rummets redan välkomnande atmosfär. Mannen vid bordet höjer blicken och bara för en bråkdels sekund söker upp servitrisens klarblåa ögon för att med en vänlig nick tacka för bordsserveringen.
Han flyttar inte händerna från sin laptops tangentbord. Rytmiskt, nästan besatt trycker han ned tangent efter tangent som svarar försynt med små, subtila klick.

Rummets temperatur sjunker plötsligt när dörren öppnas för ett ögonblick. En kall vindpust sticker till i ansiktet och väcker honom ur skrivandets trans.
Han rättar till sin öppna, svarta trenchcoat och tittat ut i rummet. Blicken fastnar på den nyanlända familjen som nyligen släppte ut den varma luften.

Mannens mörka ögon sveper över ett blankt, nyskurat golv, såsom de letade efter någon kvarglömd dammråtta.
Han tar en försiktig klunk av sitt kaffe och fortsätter att observera sin omgivning. Han tittar på det äldre paret vid fönsterbordet som verkar ha en livlig diskussion. De verkar inte komma överens om någonting viktigt. Vem vet? Kanske handlar diskussionen om en present till något av barnbarnen? Kanske är det den nyinköpta pälsen som har huvudrollen i dramat? Eller den nya, söta sekreteraren på mannens kontor som omedvetet bär skulden?
Paret pratar tyst och sansat, som om de gjort just detta, på just det här sättet i tusentals år. Trots att man inte kan höra diskussionen kan man uppfatta argumentens silkeslena släggor medan paret avslappnat tuggar på sina wienerbröd med jordgubbsgelé.
Kvinnan bryter försiktigt bort en bit av sitt bakverk och lägger den på makens numera tomma asiett.
Den mustachbeprydda mannen tar snabbt kakbiten och nästan reflexmässigt stoppar den i munnen. På vägen tillbaka nuddar hans hand fruns magra hand och han klappar den försiktigt i någon sekund innan den återvänder till kaffekoppen.

Den svartklädda mannen sträcker på ryggen, vänder sig en aning, tar denna gång en större klunk av kaffet och vilandes huvudet mot väggen, sjunker ännu längre in i hörnet. Hans anskte får nu en blåaktig ton av skärmens kalla ljus. Tyst, med en nästan mystisk noggranhet fortsätter han att begrunda rummets tillfälliga invånare.

Han ser den lilla flickan i rosa prinsessklänning som precis lyckats med att spilla ut sin glass på bordet och bedjande, med tårar i sina stora ögon tittar på sina föräldrar i hopp om påfyllning.
I denna glasstragedi kan man ändå genomskåda en trygghet. Den lilla flickan vet, att oavsett hur många glassbägare hon än välter och hur mycket hon än anstränger sig för att busa, så kommer hon alltid att ha en ny glass innestående hos sina föräldrar. Oavsett när, oavsett vad det gäller.

Medan flickans mamma torkar bordet med några servetter och pappan redan är på jaktspåret efter en ny glass, dras den mörka mannens blick mot bardisken där en ung, vacker, sydamerikansk tjej entrar rummet genom köksingången. Ytrymmet bakom disken får nu något slags ny belysning, ett nytt sken.
Tjejens leende skulle kunna försörja hela jordens energibehov med sin omedvetna utstrålning.
Exalterat berättar hon för sin kollega om den underbara träff hon precis blivit utbjuden på, självklart av drömkillen. Hon skuttar runt och plockar med småkakorna som om de vore värdefulla diamanter.

Den mörkklädda mannen tittar ängsligt ner mot golvet och fastnar där med blicken för en stund. Med en snabb rörelse fäller han ihop datorn. Han dricker upp kaffet i några fokuserade klunkar och lägger omsorgsfullt skeden och servetten i glaset.
Han reser sig långsamt och stoppar ner högra handen i rockfickan. Han famlar runt en stund för att slutligen plocka fram ett litet föremål, håller det ömt i sina händer, som om det var ett nyfött barn och lägger det på bordets vita marmoryta.
Med sänkt huvud öppnar han dörren och går ut i snövädret. Vinden sveper in honom i förgängliga iskristaller medan han vandrar vidare mot nästa gränd och försvinner i skymningen.

This is Tellus calling.... Good night for now....