Berättelsen om Ove

Det här är en extremt kort berättelse om en skägglös dvärg, som inte helt utan anledning bodde strax utanför hans älskade hemgruva i trakterna av utkanten av storstaden som en gång i tiden kanske fanns. Hans namn var Ove.
Inget ovanligt namn i hans hemtrakter, tvärtom, ett mycket ärofullt namn, ärvt av hans många rödskäggiga förfäder samt en och annan gammelmormor.
Ove var milt schizofren, vilket inte heller var helt ovanligt i hans grannskap av sammanlagt en gård, och tillbringade sin inte speciellt dyrbara tid genom att lyssna på ICA reklamen i hans huvud eller trycka i sig stekt rödspätta med Gorgonzolasås. Han hade för övrigt ingen aning om vad Gorgonzola var, men förutsatte att det var en mycket exotisk, god frukt från nord-ost, som i doften påminde om hans kära mor.

Omständigheterna gjorde att han under de senaste 40 åren rasat i vikt, inte bara på grund av skägglösheten, utan att tillgången på rödspätta inte varit lika bra som förut. Till detta måste tilläggas att den aldrig har varit bra.

En vacker, eller egentligen inte alls så vacker, ärligt sagt rätt regnig och trist dag bestämde sig Ove för att som så många gånger förr, lyda sin mage. Ja, denna gången ledde inte magen vägen till uthuset hos hans icke existerande granne. Nej, denna gång bar det av åt ett helt annat håll. Ove skulle nu för första gången på många år lämna gården och ge sig ut på jakt efter rödspätta, eller åtminstone någon som sålde en.

Hans svaga kropp och ännu svagare intellekt gjorde att hans färd var onödigt långsam, mest för att han glömde sin reseåsna hemma, vilket egentligen inte gjorde så mycket, då han med all sannolikhet inte kunnat klättra upp på den.
Utrustad med en pil och fem pilbågar (eller var det tvärtom?) vandrade vår quasi-hjälte genom snariga vägar och steniga stigar, för att till slut hamna någonstans där han aldrig varit tidigare, vilket fick honom att känna sig ganska illa till mods, fast mest ännu mer hungrig.
Ove fortsatte modigt sin färd i för honom tidigare okänd riktning. Man skulle till och med kunna säga att han nästan alltid gick dit näsan pekade, förutom när han tittade på stjärnorna eller letade efter ätbara rötter (vilket enligt dvärgarna i närheten av hans gård, dvs. honom själv, var det näst bästa efter rödspätta med Gorgonzolasås).

En vacker morgon (ja, denna gång var den riktigt vacker, gräset var grönt, fåglarna sjöng, solen lyste och allt sånt skit) vaknade Ove av en genomträngande odör. Lukten hade kunnat härledas till hans 36 år gamla galoscher, men så var tyvärr inte fallet. Doften, med tillhörande sällskap närmade sig med otäckt bestämda steg. Ove suddade bort leran från sina trötta ögon och kunde nu beskåda en lika skägglös varelse, som med sina mörka, glansiga ögon stirrade på honom.
"Flytta på dig!" - sa den konstiga, alldeles för långa, alldeles för släthyade varelse, med en alldeles för ljus röst.
Ove tittade runtom och upptäckte att han i nattens mörker råkat somna mitt på en stig. Med sin onödigt svaga slutledningsförmåga insåg han att den lilla kärra som den mörkögda varelsen med alldeles för ljus röst släpade efter sig omöjligt kunde följa stigen han låg på utan att åsamka honom mindre behagliga skador. Ja, inte ens med hjälp.
För att undvika ytterligare konfrontation med den mörkögda varelsen med en alldeles för ljus röst studsade han åtsidan och med ett gurglande ljud skrek ut "Vad är det  som stinker!?".
Den mörkögda varelsen med alldeles för ljus röst tittade på honom med en blick som i vissa länder skulle kunna uppfattas som generad och började sniffa runt i kärran för att snabbt plocka upp en några dagar gammal rödspätta.
Ove blev alldeles upprymd, ja, närapå fysiskt upphetsad vid åsynen av hans favoritmat, trots att den vid detta tillfälle var utan Gorgonzolasås.
"Är det den här?" - frågade den mörkögda varelsen med en alldeles för ljus röst skyldigt.
"Var fick du tag på den?" - väste Ove upphetsat och doftade belåtet på fisken.
"Jag fiskade upp den i havet, två dagars gångväg ditåt!" - sa den mörkögda varelsen med en alldeles för ljus röst och pekade med en alldeles för slät hand med alldeles för smala fingrar.
Ove hade inte en aning om vad den mörkögda varelsen med en alldeles för ljus röst talade om, men han förutsatte att handens riktning visade en plats där man kunde köpa rödspätta.
Han nickade snabbt och med steg så långa en dvärg nu kan ta skuttade iväg åt den utpekade riktningen i hopp om att snart, kanske redan inom en vecka kunna få äta.

För att göra en kort historia ännu kortare kan vi spola fram handlingen, som för övrigt innefattade ett kungabröllop, massaker av en mindre by, Operah Winniefreight's bantningskurs samt ofrivillig intimdejt med Månz Semlelöv, till den punkt då Oves väg helt enkelt slutade. Ja, bokstavligen så slutade den tvärt i någonting han aldrig tidigare sett. Det bredde ut sig över hela stigens bredd, ja, faktiskt mycket bredare än så, faktiskt bredare än allt annat i närheten.
Det viktigaste var dock inte att vägen slutade så tvärt och skoningslöst utan att det inte fanns någon här man kunde köpa rödspätta av! Inte ens med våld! Inte ens med pilbåge!

Ove var nu så utmattad och uppgiven att han satte sig ner, mitt på stigen, drog ett djupt andetag och på världens enklaste, nästan självklara sätt... tvärdog.

Kontentan av berättelsen är:
Det finns gott om rödspättor där ute, men man måste veta var de är, och ha rätt verktyg för att fånga dem.
Annars dör man.

Dessutom får varken ni, jag eller Ove någonsin veta vad det var som stank.

This is Tellus calling.... Good night for now....