Jag vill inte ha barn!
Varför betraktas man automatiskt som en utomjording när man ärligt säger det?
Jag menar, jag har absolut ingenting emot dem och de verkar gilla mig, det ser man bara när man går på stan. Bara jag får ögonkontakt med nån liten parvel i sin barnvagn eller osäkert stapplandes bredvid sin förälder så lyser de upp när de ser mig, skrattar glatt och bjuder på en och annan vinkning.
Problemet ligger i mitt tidsperspektiv. Jag är 36 nu. Och ska jag träffa en tjej runt 30 nu så vill hon ha barn omedelbums, så är kvinnan skapt. Men jag vill gärna vara i ett förhållande länge innan jag ens funderar på tillökning. Med länge menar jag flera år, så att man är någorlunda säker på framtiden. Så länge vill ingen normalt funtad kvinna vänta.
Då återstår två vägar att gå. Antingen ge sig ut på de sälla jaktmarkerna där ensamma mammor betar, som redan har barn sedan tidigare och är klara med den saken eller att börja jaga lammkött som har tid att vänta några år. Det senaste alternativet verkar lite overkligt då lammköttet sällan visar intresse för en individ som jag.
Att skaffa egen avkomma känns som sagt något malplacerat som mitt liv ser ut. Och om inget drastiskt händer framöver kommer chanserna till att föra släkten vidare vara färre och färre.
Så med ovanstående argument och förutsättningar kan jag lugnt säga att jag inte vill ha barn. I alla fall just nu. Är jag en dålig person för det? Måste alla människor tänka lika?
Sedan tillkommer den politiska aspekten. Varför ska man vilja skapa ett nytt liv till en värld av svek, ekonomiska kriser, världssvält, krig, arbetslöshet och socialbidrag? Jag vill inte att min värsta fiende ska behöva stå ut med sådant. Och den dagen jag bestämmer mig för att skaffa barn ska de ha kungliga förutsättningar för att deras liv ska vara så bra som möjligt.
Äääh, jag vet att jag är konstig, men flickorna tycker om mig ändå... nåja, i alla fall mormor....