Polariserad

Fan, nej, jag vill hem. Vad gör jag här? Mmm, jag måste vara här. Det kanske blir bättre. Någonting bra kanske händer ikväll. Kanske. Fast inte som det är nu. Jag vill inte. Jo, jag vill. Det krävs så lite för att allt ska bli bättre. Bara några ord. Ord som man menar.
Varför tittar hon på mig? Jag känner igen blicken. Typisk tycka synd om blick. Jag vill bara spy. Jag måste hem. Nej, upp med masken din lögnare! Det är ju det enda du är bra på, skådespeleri. Att aldrig visa något utåt. Fast det börjar skina igenom. Nej, det får inte skina igenom. Nej, det får ALDRIG skina igenom.
Jag måste gå nu. Fast jag kan försöka en stund till. Jag kan vara här och inte göra något väsen av mig så kanske jag avleder uppmärksamheten ifrån mig. Hoppas. Fan, det sket sig.
Sitter skjortan bra? Det spelar ingen roll. Ingen skjorta sitter bra när man ser ut så här. Orka bry sig. Jag kunde kommit hit inlindad i bandage, ingen bryr sig ändå om mitt utseende. Att se bra ut har bara betydelse för människor som har något sexuellt värde. Inte för mig. Så vad fan gör jag här? Jag är något slags meningslös utfyllnad bland de som betyder något, bland dem som någon vill ha. De vackra.
Jag vill hem, vill inte göra bort mig med min blotta närvaro längre. Orkar inte ta det längre, orkar inte bjuda på det längre, orkar inte.
Min bubbla skyddar mig. Ingen kan komma in, ingen vet vad jag känner, om jag känner. Fast jag känner inget längre. Säkringarna har brunnit för länge sedan. Och ingen har brytt sig om att skruva i nya. Alla tror att de vet hur maskineriet fungerar, men de vet inte att det bara är ett grått, plastigt skal innehållande några trasiga kugghjul.
Mer bedövning! Ge mig mer bedövning! Nu! Om jag dricker kan jag låtsas vara full och dra mig undan. Nu kommer trycket igen, som om någon satt på mitt bröst. Det är lugnt, jag vet vad det är. Ingen fara. Men när det blir allvar så hoppas jag att det blir hemma. Vill inte vara i centrum, inte ens för en sekund.
Nu är det någon som pratar om min IQ. Driver de med mig? Ska jag vara stolt på något sätt? Ingen fara, de vet inte bättre. De inser inte att även den snabbaste datorn är helt värdelös om power-knappen saknas. Varför ska människor tro på skitsaker? Som om de hade betydelse.
Nej, jag går hem nu, jag hittar på någon lam ursäkt. Jag vill inte ljuga. Men det FÅR inte skina igenom. Nu tittar de på mig igen och försöker inleda en dialog. Visst, på med den falska charmen. Den kalla och avstötande, på ett nästan sociopatiskt sätt.
Dags att spela hård och vulgär, en ganska rolig lek, som att få spela den onda karaktären i en actionfilm. Det passar mig bra. Jag kan säga vad jag vill utan att bry mig om människor hatar mig. Jag behöver inte bli omtyckt, för jag vet att även om jag var det, så skulle människors inställning inte förändras ett dugg. Jag är för alltid en utfyllnad.
Jag är hemma nu, skönt. Sängen är en bra utväg, tillfällig utväg.
För när gardinerna dras för och ljuset släcks, när alla människor lämnar mig i ensamhetens omfamnande händer, kan jag känna den salta smaken på min kind och med drömmande steg närma mig porten mot en ny morgondag.

This is Tellus calling.... Good night for now....