Saknaden

Som så många gånger förut täcker mörkret för mina nyputsade fönster. Liksom en ogenomtränglig, matt lackfärg utestänger den vinden utanför för att samtidigt tillfångata mina tankar, utan minsta avsikt att släppa dem fria.
Välavvägda gitarrtoner i Fish's "Cliché" påminner mig om livets skrattretande perfektion. Allt är på sin plats, allt är som det ska vara, allt är ödesbestämt men fullt påverkbart. Ödet kanske helt enkelt bestämmer sig för att låta oss påverka vår framtid?

Jag känner en mörk, matt saknad. I sina marinblå färger ger den sig tillkänna, retas och stryker sig mot mina fötter som en tät skugga för att sedan täcka hela min uppgivna kropp.

Saknaden kryper ner i sängen bredvid mig, tätt intill, lägger sitt huvud på min axel och sitt varma ben över mina, alltid kalla fötter. Hon lägger sin hand i min, för att känna sig extra trygg.
Hon berättar om alla hennes drömmar, drömmar som krossats till stoff och drömmar som kanske, bara kanske, någon gång går i uppfyllelse.
Hon delar med sig av sina tankar om allt, livet, döden, lyckan och tillsynes oviktiga saker som färgen på månens strålar som precis börjat dansa mot vårt fönster.
Glatt börjar hon prata om allt det vi kommer att göra de närmaste dagarna och hittar något vackert, något värt att längta efter i varenda ärende, varje besök eller utflykt.
Hon lyssnar intresserat på mina innersta tankar, glad över att få vara med i varenda litet scenario som utspelasi min bakhuvudsteater, lycklig över att få vara med i alla mina tankar.

I det svaga ljuset kan jag skymta hennes livfulla ögon, lika nyfikna på allt det nya som jag. Hon blundar och generöst delar med sig av sin värme. Jag njuter av hennes mjuka hand, av hennes röst, hela hennes närvaro och håller om henne så som jag aldrig hållit om någon förut.
Våra ögon sluts sakta på väg i drömmarnas land, våra själar smälter ihop för en kort sekund och kysser varandra, lyckliga över att ännu en gång få vakna i varandras armar.

This is Tellus calling.... Good night for now....