Allt eller inget

Jag har svårt att förstå en sak när det gäller relationer. Med många bekanta och andra människor märker jag att det är ganska vanligt att man är tillsammans med någon av, för mig, mycket konstiga anledningar. Jag ha varit i diskussion med människor som är tillsammans med sina partners av exempelvis bekvämlighet (det är bekvämt att dela hushåll och ansvar för olika saker med någon), eller att man bara inte vill leva ensam, eller att man "älskar" någon men inte är "kär" längre, eller att man är rädd att det man har nu är det bästa man kan få, eller andra påhittade anledningar.

 

För mig är detta ofattbart. Jag förstår inte hur man kan "nöja sig" med ett halvbra förhållande, där allt är slentriant "okej".
Passion och det där "pirret" är det absolut viktigaste i ett förhållande. Finns inte det kan man lika gärna vara vänner, det finns ingen anledning att vara i en sådan relation.

 

Jag har aldrig "nöjt" mig med någon okej relation. Visst, om man dejtar någon ett par gånger så vet man ju inte hur bra eller dålig relationen kan bli. Men efter några träffar vet man om allt är som man vill ha det eller inte, och om någonting inte känns bra så kommer det inte att kännas bra i framtiden heller.

 

Jag har bara varit kär en gång i mitt liv och älskat en enda person. Jag har inte träffat någon annan som får mitt blod att koka varje gång hon är i samma rum som jag, eller explodera mentalt med varje beröring. Jag har inte hittat någon som får min puls att gå upp med ett enkelt "God morgon"-SMS, eller ge livet en mening varje gång hon ler. Jag har inte träffat någon annan jag är villig att ge mitt liv för i en krissituation, beskydda och försvara till sista bloddroppen.

 

Jag har älskat så intensivt att alla dessa saker har varit sanna. Därför har jag otroligt svårt att förstå hur man kan nöja sig med mindre. För mig är det det enda rätta.
Att älska någon eller vara kär i någon har ingen gradering, antingen är det 100% och villkorslöst eller inte alls.
Många säger säkert "Men, ingen är perfekt...". Jo, älskar man någon så ÄR den personen perfekt i ens ögon och man älskar även de mindre smickrade sidorna.

 

Sedan kan man ju fundera på vem som är mest lycklig, en person som nöjer sig med ett halvdåligt knull varannan torsdag med någon som man tycker så där "lagom mycket" om, eller om man som jag vägrar att acceptera något annat än transcendentala fyrverkerier vid varje tillfälle av så lite som ögonkontakt med sin själsfrände.

 

Jag förblir nog singel och befriad från kärlek för evigt, medan de flesta andra ser fram emot sina torsdagar...

 

This is Tellus calling.... Good night for now....