"Surpitten" tittar på Melodifestivalen, del 4

Då var det dags att förnedra den sista deltävlingen i årets Melodifestival. Jag har under de senaste 20 timmarna sugit på min mörkaste lem av näthat för att verkligen släppa fram demonerna. Så här kommer min veckovisa munspya.

 

Melodi nr 1.

"Don't Say No” – Midnight Boy

Jag vet inte vad som får en 27-årig man att kalla sig för "boy", det hade kunnat vara mer klart om han var född på 80-talet, men på 80-talet var han nog fortfarande en spermie i hans mammas kusin's pung.

Det fanns faktiskt en låt på 80-talet som hette "Don't say go" med Trance Dance. Midnight B... Man's version är i stort sett en exakt kopia av denna låt. Fast jag är lite tveksam till det där med Man.

I bakgrunden hörde vi en ringsignal från en gammal Eriksson biltelefon, den sorten som på den tiden satt fast i lyxbilar. Det var 80-talet som ringde för att det kände sig kränkt. En sak till: jag kommer aldrig ha på mig mina skinnbrallor igen!

 

Melodi nr 2.

”Black Swan” – Caroline Wennergren

Tidsmaskinen fortsätter löpa amok.

Nu har vi plötsligt förflyttats till 20-talet där en pårökt Lana Del Rey bytt hårfärg, hudfärg och frisyr. Dessutom har hon blivit genetiskt sammansmält med Eva Dahlgren, allt för att göra numret så släpigt, raspigt och intetsägande som möjligt.

Det enda som kändes rätt i låten var att den inte hette "White Swan". Fast jag skulle nog kallat den för "Black köttbulle" och påstått att den var självbiografisk.

 

Melodi nr 3.

”Building It Up” – JTR

Vid första titt trodde jag att 2 av medlemmarna i One Direction hade dött i en tragisk noshörningsolycka, som jag önskat mig i julklapp av Jultomten. Sedan insåg jag att detta bara var något slags billig fejk från Thailand.

Dessutom måste det har blivit något slags fel i tillverkningen då kopiorna är feta, uppenbarligen sexuellt avvikande (tänkte på "hålla handen"-gesten som känns rätt incestuös), och osynkade.

Den ena brorsan envisas med att försöka sig på en falsett-ton och misslyckas varenda gång. Bror nr 2 låtsasspelar gitarr, fast ackorden ser mycketjättemegafel ut. Och bror nr 3 har dubbelhaka, så det så!

När en av knattefnattarna börjar "go ghetto" med sitt plågsamma rap-försök blir det dock rätt komiskt, Sean Banan - komiskt.

Jag tror inte JTR står för något annat än Jojker, Telecasterer och Runder.

 

Melodi nr 4.

”Guld och gröna skogar” – Hasse Andersson

Det här måste vara något slags konspiration av PRO och Sveriges Ornitologiska Förening. Gamla skator för nån vecka sedan och nu har de släpat fram gammeltuppen.

Gammeltuppen har ju alltid varit exalterad av kvinnligt pubishår, men nu lovar han det ena och det andra för att få smaka.

Logdans på tv är ungefär som att kolla på porr när man saknar armar. Hasse borde ha stannat i logen och tagit sin jävla hund med sig. Den enda behållningen med numret var de snygga bakgrundsdansöserna.

  

Melodi nr 5.

”Make Me (La La La)” – Dinah Nah

My little pony och Pink fluffy unicorn har smält samman och blivit en kedjerökande 3-barnsmorsa från Sundbyberg. Varför jag säger så? Jo, för det endast den sortens white trash som tror att de är ascoola när de färgar håret babyrosa, drar på sig en sport-bh och sjunger trallvänliga låtar i Melodifestivalen. Eller trallvänliga och trallvänliga.

Illusionen av trallvänlighet förstördes ganska snabbt i och med inslag av dubstep blandat med dansare iklädda mormors gamla trosor med strumpebandhållare, över brösten.

I'm not gonna make you la la la or anything else. I just wanna make you go away to the tvättstuga you came from.

 

Melodi nr 6.

”Ett andetag” – Annika Herlitz

Jag har alltid tyckt att en kvinna med rött hår och gröna ögon inte kan vara annat än vacker.

Så fel jag hade.

Annika är trots sin sagolika röst en ovanligt ful kvinna. Dessutom har hon nog svårt att läsa. Det kan ju vara hennes enorma näsa som skymmer sikten, men hon borde ju ha snappat upp någonstans att det hela handlar om Melodifestivalen, inte någon audition till någon jävla fé-roll till någon jävla Disneyfilm.

Ingenting med det hela var bra, inte låten, inte den guldiga klänningen (eller var den grön?), ingenting.

Man var bara lite orolig att hon faktiskt skulle ta ett andetag med sin enorma avgrundssnok och mörda en del av publiken. Det vore ju inte alls så Herlitz.

 

Melodi nr 7.

”Heroes” – Måns Zelmerlöw

Och DÄR blev 72% av den svenska kvinnaböskebefolkningen (+ Christer Björkman) rejält blöt i trosan.

Herr Analsmil Hunkovich levererar och jag måste faktiskt erkänna att koreografin var bland det coolaste och mest innovativa jag sett på länge.

Fast de som sköter tekniken, hört talas om bakprojektion? Nej, jag menar inte att man ska rikta projektorn på Måns skinkor, jag menar att man kan sätta projektorn bakom duken och undvika på så sätt projektion på själva artisten.

Sedan borde ju stylisterna få sparken. Vem fan låter en av Sveriges hunkar ha på sig en grå t-shirt från HM?

Jag tippar denna låt som årets vinnare i finalen om 2 veckor. Refrängen är lika smittsam som herpes på ett pyjamasparty.

En sak till: jag tar tillbaka det där med skinnbrallor. De kan se bra ut på såna som Måns.... och mig.

 

Slutligen måste jag tillägga att kvällens mest pinsamma var nog Sanna Nielsen, som i en härlig Gudrun Schyman - anda spöade upp de manliga dansarna och även hon "went ghetto" med ett mycket konstigt rap-growl-försök.

 

This is Tellus calling.... Good night for now....