Nygammal start

Idag känns som en bra dag att återuppta den här bloggen.

 

Jag sneglade på programmet Dessertmästarna ikväll. Det förde tillbaka tankarna exakt ett år bakåt. Tillbaka till den värsta perioden i mitt liv. För ganska exakt ett år sedan låg jag på intensiven i massiv lunginflammation.

Läget var kritiskt de första 3-4 dagarna och jag låg i respirator i cirka 3 veckor med en slang i halsen och minimal möjlighet att kommunicera med min omgivning. Efter 3 veckor förflyttades jag till Lungkliniken där jag fick vara kvar i ytterligare 2 veckor, fast nu i eget rum och med TV.

Förra årets Dessertmästarna var en av höjdpunkterna i sjukhusets kanalutbud. Så man såg både programmet och repriserna som visades 2 gånger samma vecka. Det var en annorlunda upplevelse att se dessa dessertmästerverk snaskandes på sin sondmat.

 

De 5 veckorna var den vidrigaste tiden i hela mitt liv. Jag önskar inte någon att vara i den situationen. Att andas med hjälp av en maskin, att inte kunna prata, att inte kunna förflytta sig, att inte kunna duscha på 5 veckor är inhumant.

 

Samtidigt gjorde det mig stark. Den del av mig som viskar i mitt öra "Du har redan varit med om det vidrigaste, inget i din framtid kan bli värre än detta" ger mig en oerhörd styrka och självmedvetenhet.

 

Jag klarade detta, då klarar jag allt! Livets alla utmaningar! Bring it on!

 

Jag är inte rädd för döden, jag är inte rädd för sjukdomar, jag är inte rädd för fattigdom, jag är inte rädd för ensamheten. Men att vara så fullständigt, hopplöst olycklig som jag är just nu, det gör mig skräckslagen..... för felet sitter inte i lungorna.... felet sitter i själen....

 

This is Tellus calling.... Good night for now....