Alphadial

Återigen håller historien på att upprepas. Återigen ligger jag nere på livets botten, naken, utlämnad och hopplöst ängslig över framtiden. En framtid som inte finns. En framtid som bara är en suddig illusion i en romantikers lillhjärna.

Återigen försöker jag greppa taget i löst hängande alger av hopp. Återigen glider de ur händerna, gång på gång.

Första gången detta hände var när jag var 11 år gammal. Vintern '84 satt jag på Vallby. Nyinflyttad till vårt vintertäckta land. Jag hade lämnat mitt födelseland, lämnat alla mina vänner, lämnat min dåvarande flickvän. Allt var hopplöst och tråkigt. Denna höst och vinter var riktigt långa, kalla, gråa och snöiga. Genom mitt rums fönster kunde jag se förbipasserande människor. Kanske 3-4 personer dagligen. Livet kändes som ett fängelse tills jag fick börja min skolgång på högstadiet (jag fick hoppa över 6an och gå direkt från 5an i mitt födelseland till 7an här).

Men det fanns en sak som höll mig levande. Jag hade fått Alphaville's vinylskiva "Forever young" i julklapp, spelade in den på kassettband och spelade den på "bergsprängaren" i mitt rum. Ett rum som var belagt med brun heltäckningsmatta och överfullt av uppklistrade affischer från OKEJ, föreställande allt från Yngvie Malmsteen till Samantha Fox. Jag verkligen älskade den skivan och överdriver nog inte om jag vågar påstå att jag lyssnat på den 12-1300 gånger under min livstid hittills. Jag lyssnade på den minst en gång om dagen (självklart andra skivor också), i flera år. Den är fortfarande en av storfavoriterna, 30 år senare.

Jag njöt av musiken, dissekerade varenda låt. Fokuserade på varenda trumtakt och basslinga, tog ut melodierna på min första leksaks-keyboard. När allt kändes tungt och hopplöst var musiken min räddning. Att sjunka in i arrangemangen och glömma bort omvärlden var en underbar tillflyktsort.

Sedan dess har detta upprepats med jämna mellanrum. Så är fallet även nu.

Tack musiken. Tack för att du faktiskt vid flera tillfällen räddat mitt liv. Tack för att du är det enda som får mig att må riktigt bra. Tack för att du är den som stärker mitt självförtroende utan falska ord. Tack för att du fört fram all den underbara poesi som finns där ute och även inom mig.

För vad gör det om jag blir gammal? Vad gör det om jag blir svag? Vad gör det om jag för alltid förblir oälskad? Vad gör det om jag aldrig igen får känna den passion som jag längtar efter? Vad gör det om jag dör ensam? Vad gör det om jag blir bortglömd?

Jag vet att du alltid kommer finnas där för mig... tack för att du finns...

This is Tellus calling.... Good night for now....