Förlåååååt!
Förlåt mina kära läsare för den senaste tidens blogginlägg. För att de har varit mörka, bittra och utan någon framtidstro. Det har varit mycket mörka undertoner i mitt liv under de senaste åren, vilket också återspeglat sig i bloggen. Jag ska inte klaga i detta inlägg, men uppriktigt sagt så kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger något roligt hänt mig under de senaste 5 åren. Och nu menar jag roliga saker som betyder någonting. En god middag eller en bra konsert räknas inte, om ni förstår vad jag menar.
Men en dag...
En dag kanske jag skriver om det fantastiskt frodiga, grönskande vårgräset som liksom en plyschmatta viker sig under mina fötter medan solens glada strålar sveper in mig i en enda stor omfamning. Jag kanske berättar om solens vädjan till den nyfikna vinden, om att svalkande smeka mina kinder och låta mig dofta på allt det härliga vår moder natur har att erbjuda, denna buffé av dofter, minnen och förnimmelser.
En dag kanske jag skriver om hur förväntansfulla öron insuper mitt hjärtats toner och upplyfts till sina drömmar för att inspireras till att skapa, att leva, att njuta, att älska, att dansa, att gråta. Jag kanske nämner den underbara känsla av att stå där, inför en exalterad publik, helt utlämnad till sig själv och det som komma skall.
En dag kanske jag skriver om en märklig sorts magknip, som uppstår endast när just den speciella personen kommer in i rummet. Om den varma känslan man har när man vaknar bredvid någon man verkligen vill vakna bredvid, helst alla dagar, alla nätter, i alla evigheter. Jag kanske skriker ut till hela världen att nu har det omöjliga hänt, att en gnista hittades i ett förkolnat hjärta.
En dag kanske jag skriver om en speciell plats, en plats där jag känner mig trygg och alltid vill återvända. Det är en plats där allt jag älskar finns, den är ljus, varm och luftig, välkomnande och betryggande. En plats som jag kallar mitt hem.
En dag... kanske...
This is Tellus calling.... Good night for now....