1028 Days of rain

Man tror att det är lugnt. Man tror att man har accepterat faktumet. Man tror att man har gjort sig införstådd med situationen. Man väntar bara på att den dagen ska komma. Man tror att det inte ska göra något.

Så, helt plötsligt händer det. Utan förvarning, utan nåd.
Man kan inte längre tänka på något annat. En stor klump av oförmedlade känslor lägger sig som en kork i luftstrupen.
Det enda man hoppas på är att klumpen ska växa, täppa till det lilla lufthål av hopp som funnits där hela tiden, för att man sedan i kraftigt oxygenfattiga muskelryckningar äntligen ska kunna gå vidare.

Det känns inte bra, det känns inte alls bra...
Jag vill bara glömma. Varför kan jag inte glömma och gå vidare? Hjälp mig glömma för helvete!
Hjälp mig att glömma...

This is Tellus calling.... Good night for now....