Life as I know it

Trots att Fru Vinter nu blivit omsorgsfullt flätad i finaste gyllenbruna halm, bunden med lenaste hampa, klädd i sin spröda vårskrud i blått, gult och vitt för att sedan högaktningsfullt, försiktigt läggas på Svartåns yta och flammas upp i vårnatten, är det här en mörk natt.
Med tankar hopandes bakom mina trötta ögon lyssnar jag på vemodiga toner från Michael Kisur's stålsträngade gitarr.

Klangen dansar i rummet, studsar mot betongväggarna och inriktar sig på mina avvaktande öron. Den sätter sig en stund på kanten, som om den vilade en stund för att sedan rullain i hörselgången och slutligen nå sin slutdestination: trumhinnan.

Det finns mycket att tänka på just nu. Men jag kämpar tappert. De som känner mig märker att jag inte längre är den person jag förut varit. Jag försöker, Sidharta Gautama, Gud, Allah, Vishnu, Shiva, Belsebub och alla de andra gudarna vet att jag försöker. Varenda dag, varenda timme, varenda minut, varenda jävla sekund försöker jag att inte ge upp helt. Det börjar bli tröttsamt att alltid bära en mask, alltid vara öppen, oavbrutet spela huvudrollen i mitt livs största, längsta och mest utmattande teaterföreställning.

Jag babblar alldeles för mycket på sistone, mycket om oviktiga, triviala saker. Allt detta för att både medvetet och undermedvetet avstyra både mina egna, men även andras tankar från allt det smärtsamma.

Varför kunde jag inte födas som en vanlig, grå Svensson? En person som lever ett enkelt liv och är lagom nöjd med det? En person som bor i sitt lagom stora hus, med sin lagom snälla familj, kör en lagom fin bil till sitt arbete som denne trivs på sådär lagom mycket, knullar sin lagom snygga partner någon gång i veckan, då det känns alldeles lagom, tycker om sina vänner lite lagom och dricker lite lagomt med pissljummen öl på helgen?
Missuppfatta mig rätt, jag föraktar inte ovanstående leverne, tvärtom, jag avundas de människor som är lyckliga mitt i detta. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde bli en av dem, livet skulle kännas så mycket enklare.

Jag försöker att nu inför sommaren planera in så mycket som möjligt, men det börjar ta emot. På sistone har jag upptäckt att det är svårt att hitta en mening, mening med vad som helst, mening med att resa någonstans, mening med att engagera sig i något, mening med att skapa, mening med att över huvudtaget finnas.

Som livet ser ut, så är det bara fullt av begränsningar. Endast en massa måsten tar ut sin rätt utan att lämna någon öppen dörr för det jag innerst inne välkomnar. Livet är en snål jävel, bjuder inte på någonting, suger bara ut all kämparglädje utan att ge något tillbaka.

Jag måste. Jag måste vara en hygglig person, jag måste vara en artig kund, jag måste vara en bra son, jag måste vara en bra chef, jag måste vara initiativtagande, jag måste vara expert på alla lagar, jag måste gå ner i vikt, jag måste börja träna, jag måste skicka in redovisning till skattmasen i tid, jag måste deklarera, jag måste redovisa hela mitt liv.

Vad får jag tillbaka av livet? Jag får inte resa vart jag vill och när jag vill, jag får inte träffa människor på samma villkor som alla andra, jag får inte förtroendet eller respekten av näringslivet, jag får ingen stabilitet i mitt liv, jag får inte lön för det arbete jag lägger ner, jag får ingen respons av det andra könet, jag får inte träna när jag vill, jag får inte sova när jag vill, jag får inte älska den jag vill, jag får inte leva så länge jag vill......

Ja, nu gnäller jag som en gammal jävla kärring, ni behöver inte läsa ovanstående. Fan, för sent! Det här inlägget är bara lite terapi för mig, ett sätt att skriva av mig. Hmmm, avskrivning? Det är ju en skatteterm (ja, nu babblar jag igen)!

Det paradoxala är att jag är fullt medveten om mina problem och vet att det behövs så jävla lite för att jag återigen ska kunna känna någon slags mening i mitt liv. Jag vet vad det handlar om, men ingen annan.
Även ni, som är mina vänner och läser detta klotter kan spekulera i vad som skulle kunna få mig "på fötter" igen. Men jag kan direkt säga att spekulationerna är förgäves, vad ni än tror så är det inte det.

Skivan tog slut för länge sedan och lämnade en bittersöt eftersmak av kanadensisk ek. Jag ska nog ta en whisky till och sedan antasta kudden.

This is Tellus calling.... Good night for now....

#1 - - Therese:

Även vi som har "allt" känner sådär... iaf jag.. sen har jag tyvärr inte kommit på nån bra lösning.. Reklam för min blogg ;)