Alphadial

Jag fick ett livsbesked igår. Beskedet handlade om döden. Någon gick vidare i veckan. En person jag sällan träffade. En person som funnits där sedan jag var fyra år gammal.
Människor föds, lever och försvinner. Ibland i alldeles lagom doser. Ibland försvinner de alldeles för sent, ibland på tok för tidigt.
Men en sak har vi alla gemensamt. Vi har en fri vilja att leva våra liv precis som vi vill, utifrån de förutsättningar som ges till oss.

Personen som försvann hade genom hela sitt liv gjort många felaktiga val, många korsningar och stopp har funnits där, men utan några synliga anledningar har han envisats med att ta den väg som ledde in i avgrunden, men som kanske kändes rätt för just honom, just då.

Detta för mig in på det liv man själv lever. Fattar man alltid rätt beslut? Gör man alltid det som är bäst för en? Fattar man kanske beslut som är destruktiva, eller kanske helt fatala för ens livs framtid?

Sedan tillkommer andra existensiella frågor. Vill man verkligen leva det liv man lever? Vill man leva i just denna orange-svarta bubbla man blivit tilldömd? Hade någonting varit annorlunda om man någon gång tagit en annan väg?

Om man nu är fångad i sitt eget liv, i sitt eget lilla helvete och inte ser någon förändringsmöjlighet, ingen chans till att någonting, någonsin ska kunna bli bättre. Är det inte bättre att då släppa taget och börja om på nytt, i ett annat liv, i en annan skepnad?
Eller ska man kanske försöka förändra sin situation, spräcka denna glasbubbla och dansa på dess gyllene skärvor?

Hur mycket orkar man, och hur länge?

Rest in peace... rest in freedom...

J.B.

1976 - 2011