Alphadial

I stil med den eminente Jerry Seinfeld's stand up comedy shower kan man ju inleda såna här blogg-inlägg med frasen: Har ni tänkt på en sak? För att sedan komma fram till den roliga poängen.

Är det bara jag som fungerar så här eller är följande vanligt? Jag är en rätt framåt person och får lätt kontakt med människor. Att stöta på en gammal tjejbekant på stan och fråga om man ska träffas, ta en fika och prata gamla minnen är tydligen världens enklaste och mest naturliga sak. Orden bara flyter på helt naturligt och det hela känns inte ett dugg konstigt.
Men om man nu skulle träffa någon som man skulle kunna ha ett romantiskt intresse för, då är det helt annorlunda. Det är extremt svårt.
Varför är det så ouppnåeligt att bjuda någon intressant person på fika när det är så enkelt och naturligt med någon man inte har romantiska tankar om?

Jag har ett rätt bra självförtroende, ser rätt bra ut och är ganska charmig vilket har resulterat att jag har varit med en del kvinnor. Några av dem mycket vackra och smarta. Varför sviker då självförtroendet?
Det är för mig t.o.m. statistiskt fördelaktigt att bjuda ut någon eftersom 80% av alla dejter har hittils lett till någon slags romantisk relation, eller åtminstonde sex.

Ibland kanske vi människor är menade att vara rädda för det positiva som kan hända, eftersom det oftast innebär något slags reform.

Och så en helt annan tanke:
Om man tittar på negerfilm så blir man effektivt av med älgarna!

This is Tellus calling.... Good night for now....